Ledare De skenande renoveringskostnaderna för restaurangen i Katrineholms stadspark är en berättelse om fartblindhet. Först köpte kommunen ut den förra hyresgästen för 4,1 miljoner kronor och bestämde sig för att renovera fastigheten.

Renoveringskostnaden sattes till 4,5 miljoner, men till skillnad från vad som tidigare aviserats stod kommunen för hela notan. Någon kostnadsdelning mellan kommunen och den nya krögaren, stjärnkocken Tommy Myllymäki, var det inte tal om. Däremot skulle han betala för bland annat köksutrusning och inredning.

Men så blev det inte. I stället drog renoveringskostnaderna i väg. Det berodde dels på att huset var i sämre skick än kommunen trodde. Dels på att kommunen godkände en nypåkommen utbyggnad för tre miljoner samt tog notan för en del inredning och köksutrustning.

Exempelvis äger Katrineholms kommun numera en napolitansk pizzaugn för 193 000 kronor och en soffa i naturgarvat läder för 140 000. Den senare beställdes från ett företag som ägs av Tommy Myllymäkis vän, som även sitter i styrelsen för bolaget som driver restaurangen.

På så sätt har notan successivt tickat uppåt, från 4,5 miljoner till nästan 14. Kommundirektören Sari Eriksson säger att hon tror att kommunen hade gjort satsningen även om de hade vetat hur det skulle sluta.

Det är dock inte där skon klämmer.

Problemet är att kommunen verkar ha haft noll koll på situationen och att notan har tillåtits ticka på. Det betyder att det aldrig har fattats något politiskt beslut om att Katrineholms skattebetalare ska lägga 14 miljoner kronor på Parken restaurang och bar.

Ett annat problem är att kommunen tycks ha favoriserat Tommy Myllymäki, som inte bara tog hem hyreskontraktet, utan dessutom har fått specialgjord inredning och ett nyrenoverat kök. Även om kostnaderna enligt kommunen ska läggas på hyran, borde man ha hållit fast vid den ursprungliga tanken: dela notan mellan kommunen och krögaren.

Alternativt kunde kommunen ha gjort en enkel renovering och därefter efterlyst hyresgäster som fått inreda och ordna köket efter eget tycke och smak.

Den här sortens fartblindhet, som gör att budgetar spräcks gång på gång, är tyvärr ingenting unikt för Katrineholm. Under de senaste åren har rubriker om kommunala projekt som blivit dyrare än beräknat varit återkommande i landets tidningar. Det har ofta handlat om badhus, som gått över budget med såväl 11 och 38 som 100 och 200 miljoner kronor.

Slutnotorna visar att kommuner måste höja sin kompetens som beställare, hålla fast vid sina politiskt fattade beslut och, om förutsättningarna ändras, inte agera förrän ett nytt politiskt beslut är klubbat. Det är odemokratiskt när enskilda projekt, som en restaurangrenovering eller ett badhusbygge, får skena i väg, eftersom andra investeringar, som fler kanske hade velat ha, riskerar att få stå tillbaka.

Därför bör Katrineholmsborna ställa sig frågan: Vad hade vi kunnat få för pengarna i stället?