Ledare Målet att minska invandringen är numera en moderat grundsats. Det spelar ingen roll hur många eller vilka som anländer till Sverige. Det saknar betydelse att antalet asylsökande för närvarande är det lägsta på 20 år. I partiets politiska doktrin är invandringen alltid för stor. Punkt.

Det är också det budskap som den sörmländska riksdagsledamoten Lotta Finstorp (M) och riksdagskollegan, tillika den migrationspolitiska talespersonen, Maria Malmer Stenergard (M), framför på dagens debattsida: Lagändringar och direktiven till utredningen av flyktingpolitiken bäddar för ökad invandring, vilket är fel, menar de.

Malmer Stenergard och Finstorp håller bekvämt avstånd till sakfrågorna, till de faktiska effekterna av asyllagstiftningens utformning, liksom till det humanitära och integrationsmässiga priset för att hålla föräldrar och barn åtskilda. De begränsar i stället diskussionen till signalord, men gör också några svepande, ogrundade påståenden.

”Vi måste sluta blunda för det faktum att hur många som kommer hit påverkar människors möjligheter att komma in i samhället, på riktigt”, skriver de.

Det är inte korrekt. Som bland annat migrationsforskaren Joakim Ruist visade i sin ESO-rapport förra året, finns det inget samband mellan flyktinginvandringens storlek och sysselsättningen i gruppen. Variationer över tid är snarare kopplade till upp- och nergångar i konjunkturen, precis som för andra på svensk arbetsmarknad.

Detta leder till ett annat intjatat påstående, som också upprepas av de två moderaterna, det om ett svenskt ”integrationsmisslyckande”.

Joakim Ruist har benat ut även det, bland annat i ett blogginlägg 28 augusti förra året. ”…ska vi kalla någonting för ett misslyckande, måste vi ha en klar måttstock mot vilken vi kan avgöra vad som är framgång respektive misslyckande. Och det är inte alls lätt att bedöma vilken sysselsättningsnivå som är rimlig att vänta sig från flyktingar som varit ett visst antal år i landet. Lättaste sättet att skaffa sig en måttstock är nog att titta på andra länder”, skriver han och presenterar siffror.

De visar att flyktingars sysselsättning i Sverige är högre än genomsnittet i Europa, efter 9-14 år i landet så mycket som 20 procentenheter. Och det trots att Ruist har använt ett tuffare kriterium för sysselsättning i Sverige jämfört med det som finns tillgängligt för flyktingars sysselsättning på europeisk nivå.

Den här typen av underlag har länge saknats i debatten om invandring och integration. Det beror delvis på att data och relevanta jämförelser har varit svårtillgängliga för opinionsbildare, men också på att många har varit allt för lockade att teckna en negativ bild. Mörk verklighetsbeskrivning ger ofta starkare budskap.

Självklart finns det brister i flyktingars och en del andra invandrares etablering. Men arbetet med dem förlorar på detta osakliga brus som vilseleder och uppförstorar problemen.

Nu finns relevanta mått tillgängliga för alla. Det svenska integrationsmisslyckandet är en myt.