Centern, som förlorade stort i Finlands val i söndags, hade gjort det lätt för sig inför förra valet, och levde då högt på kortsiktigt missnöje i opposition. En fempartikoalitionkämpade med långvariga följder av Nokiakrisen och problem i ekonomin. Såväl Centern som högerpopulisterna – Sannfinländarna– odlade missnöje och gick framåt. Centern, ett av Finlands ledande partier i hundra år , fick flest riksdagsmandat 2015, och statsministerposten.

Nästa steg var att leda den mest ensidigt högerinriktade regeringen i Finland på många årtionden.

Vägvalet gick åt samma håll som hos de SD-lutande i M och KD i Sverige i höstas. Centern, det moderat konservativa Samlingspartiet och Sannfinländarna bildade en markant antiliberal regering. Även attityden till Finlands tvåspråkighet blev negativ.

Centern, som med åren fått mer liberala drag, vände sig 2015 åt rakt motsatt håll. I söndags blev partiets resultat det sämsta sedan 1917. Från att ha varit störst i riksdagen föll de till fjärde plats.

Nästan alla mandatförlusterna gick till Socialdemokraterna, De Gröna (i Finland ett mittenparti) samt Vänsterförbundet (som på senare år har regerat även med Samlingspartiet).

Hade de i Finlands center tänkt mer som Annie Lööf hade detta inte hänt.

Att bilda regering blir inte enkelt, de fyra största partierna är alla under 20-procentsstrecket. Antti Rinne (S), tidigare fackföreningsman och finansminister, ligger bäst till för att bli statsminister.

För majoritet behöver han ha med sig ett av de två större borgerliga partierna, samt två mindre partier.

Å andra sidan kan Socialdemokraterna vilja undvika att lämna Vänsterförbundet i bekväm opposition, där de kan ha lättvindiga ekonomiska budskap, något Socialdemokraterna själva hållit på med de senaste fyra åren.

Centerpartiet kan tänkas vara i alltför dåligt internt skick för att orka gå direkt in i en ny regering. Den verkliga förhandlingen kan komma att ske mellan Socialdemokraterna och Samlingspartiet, en i Finland flera gånger framgångsrik samverkan. Den kan därtill ges en liberal prägel genom att ta med både Svenska folkpartiet och De gröna i regeringen.

Samlingspartiet har också skäl till självrannsakan, även om de klarade sina mandat trots regeringens misslyckanden. De spekulerade i att kunna regera sönder högerpopulisterna, som också sprack i två delar då partiledningen togs över av den hårdföra SD-liknande falangen, som nyligen lierade sig öppet med extremhögern i Italien, Österrike och Frankrike.

En skillnad mot Sverige är att Sannfinländarna bestod av två olika missnöjesriktningar. Den som kom ur det tidigare Landsbygdspartiet tillsatte utrikes- och försvarsminister.

Båda dessa står i Finland under presidentens uppsikt, och de visade sig kunna samarbetaväl med Stefan Löfvens regering. Men dessa ministrar som lämnade Sannfinländarna är nu helt utslagna.

Den riktning som ideologiskt hör nära ihop med kontinentens ytterhöger tog hand om nästan hela det tidigare partiets röstunderlag. I deras valrörelse var kortsyntheten satt i system, med hård agitation mot klimatpolitiken.

Så gick det med föreställningen att högern tämjer ytterhögern genom att gå i allians med den senare.