Sveriges kommuner och regioner får ökade kostnader framför allt på grund av en åldrande befolkning. Det kräver en upptrappning av det statliga stödet till kommunsektorn som helhet.
Mönstret är detsamma även om man tittar på enskilda kommuner. Men här finns variationer. Vissa kommuner har högre andel äldre än andra, naturligt höga kostnader kopplade till stora geografiska avstånd, historiskt högre arbetslöshet och social problematik, eller fler nyanlända för vilka det tar tid att få jobb.
Men det är den ena sidan av saken. Den andra är att kommuner som har högre kostnader och lägre skattekraft än genomsnittet i Sverige ersätts för detta. Över 120 miljarder kronor fördelas på detta sätt. Det allra mesta står staten för, en mindre del kommer från ett fåtal jämförelsevis rika kommuner och regioner (Stockholm).
Det räcker inte. De ekonomiska villkoren mellan tillväxtcentra och avfolkningsområden behöver utjämnas mer, så att offentlig service till medborgarna blir mer likvärdig över landet. Här finns mycket kvar att göra med hjälp av utjämningssystemet och på andra sätt.
Men även kommuner som på senare år har fått ökade kostnader och sämre utveckling av skattekraften på grund av stort flyktingmottagande får en betydande ekonomisk kompensation för detta.
Det här borde vara ABC för folkvalda och andra politiskt intresserade. Tyvärr är det inte så. Uppdrag Gransknings program om Filipstad, som felaktigt framställdes som på väg mot ruin på grund av en stor ökning av nyanlända på kort tid, illustrerade ett ointresse för utjämningssystemet.
Men den följande diskussionen om Filipstad, förd av bland andra migrationsforskaren Joakim Ruist och programmet Medierna i P1, var folkbildande och är relevant för fler kommuner än Filipstad – inte minst i Sörmland.
Även här tenderar kommunpolitiker allt för ofta att inte ge hela bilden av vad ett ökat flyktingmottagande innebär för kommunekonomin. Man pekar på kostnader utan att låtsas om intäkter.
I Eskilstuna och Katrineholm – båda med ett hundraårigt oavbrutet socialdemokratiskt maktinnehav – är detta legio hos den politiska ledningen. Båda talar gärna om ökade kostnader i kronor, orsakade av faktorer utanför kommunpolitikernas kontroll, och då helst invandringen. Men de är inte lika villiga att tala om de ökade statliga bidragen ur utjämningssystemet.
Titta då på siffrorna. På sju år, mellan 2011 och 2018, ökade det årliga tillskottet till Eskilstuna ur detta system med runt 600 miljoner kronor. Motsvarande siffra för Katrineholm är 150 miljoner. Inte allt i denna ökning har att göra med invandring, men en hel del har sådan koppling. Därutöver ges olika särskilda statsbidrag kopplade till flyktingmottagande.
Hur plus står sig i förhållande till minus, och vilka de sammantagna ekonomiska effekterna blir, är inte alldeles lätt att se, eftersom kommunekonomi är sammansatt materia. Desto viktigare är det då att ge hela bilden.
Flens kommunalråd, Anders Berglöv (S), har sagt att han välkomnar en befolkningsökning oavsett dess orsaker, eftersom det ger mer pengar till kommunen. Så ser han på det hela. Hans kollegor i Eskilstuna och Katrineholm bör inte heller dölja intäktssidan när de debatterar pengar och befolkning.