Tidningens kartläggning handlar om cykelolyckor i Sörmland. Men den handlar också om den större frågan – villkoren för cyklister.

Olyckorna med cykel, liksom med bil, kan intehelt lagstiftas eller byggas bort. Människan kommer alltid att begå fel. Däremot kan bättre cykelvägar göra cyklingen säkrare, med färre cykelolyckor och fler människor som blir villiga att använda cykeln i sin vardag.

Här finns mycket att önska. Så gott som alla större städer i Sverige vill profilera sig som cykelstäder utan att leverera den infrastruktur som behövs. Cykelpendling kräver därför förhållandevis mycket från cyklisten i form av skicklighet och tålamod. Sörmland är inget undantag. Cykelbanorna är allt för ofta smala, dåligt markerade och måste samsas med ytor för fotgängare. De tar gärnaslut för att fortsätta på andra sidan av biltrafikerade vägar.

Cyklisten tvingas till många inbromsningar och stopp för korsande trafik. Inte ens nya prestigecykelbanor, som de i Eskilstuna och Katrineholm, erbjuder trygg cykling utan sådana hinder.

Den som vill cykla vintertid – något som kommuner gärna uppmanar till i ord – utmanas ofta av halka och snövallar som förvandlar gång- och cykelbanan till en smal stig.

Förutsättningarna för cykling har visserligen förbättrats på senare tid men vi befinner oss fortfarande mycket långt från stora cykelländer som Danmark och Nederländerna. Dock är det dit vi måste sträva för att samsas bättre i växande städer, spara restid och nå klimatmålen.

Ett grundkrav är att cykelbanorna hålls i gott skick året om, med sopsaltning på vintern. De ska i största möjliga utsträckning vara raka, breda och separeras från såväl gång- som bilväg. Om man följer holländskt exempel ger man cyklister konsekvent företräde framför bilar som då har väjningsplikt mot cyklister exempelvis både in och ut ur rondeller.

Allt detta kräver dock en högre nivå på investeringar i infrastruktur för cykling och ett förändrat synsätt på hur människor kan förflytta sig.