Ledare Till veckans klimatmöte i FN kommer en del länder tomhänta. Några är mer intresserade av att sätta käppar i hjulet än av att minska de klimatskadliga utsläppen.

En skillnad jämfört med före Parisavtalet är dock att i en rad större och mindre länder har insikten om klimatfarorna blivit större. Både politiska beslut och förändringar i produktion och konsumtion har börjat ta fart.

Parisavtalet var främst ett resultat av att de tidigare politiska ledningarna i Washington och Peking resonerade sig fram till ett arbetssätt där stor vikt läggs vid återkommande redovisning av åtgärder och resultat, men där valet mellan de konkreta åtgärderna lämnas åt länderna, efter deras förutsättningar.

Av det samförståndet finns just nu inte mycket kvar. I Kina har det auktoritära styret blivit hårdare. Det bådar inte gott för öppenheten och den internationella dialogen i energi- och miljöfrågor.

I USA har skiftet från Barack Obama till Donald Trump varit en stor olycka. Politiken på federal nivå behärskas nu av synsätt som företräds av de obotfärdiga fossilintressena och de klimatförnekare som de stimulerat med mångåriga och påkostade desinformationskampanjer.

Till bilden hör dessbättre även att en rad delstater och ett antal av de tekniskt ledande företagen i USA har en helt annan syn på klimathot och energipolitik än den radikala högerflygel som erövrat det republikanska partiet. För den fortsatta utvecklingen i både klimatfrågan och världspolitiken bör man hoppas på presidentskifte i USA.

I en rad av de största och viktigaste länderna i Asien, som Indien, Kina och Indonesien, måste det numera stå klart att deras egna levnadsförhållanden och livsmedelsförsörjning hör till det som kan bli mycket svårt hotat. Det talar för att de kommer att satsa hårt på att deras omfattande och snabbt växande energiförbrukning effektiviseras och förändras från fossila bränslen till klimatneutral energi.

I Europa har det skett en uppenbar ambitionshöjning i bland annat Tyskland, Frankrike och (innan Brexitvåndorna tog överhanden) även Storbritannien. I Tyskland enades koalitionen av kristdemokrater och socialdemokrater på fredagen om ett handlingsprogram där priset på koldioxidutsläpp från motorbränslen och husuppvärmning höjs med successivt dyrare utsläppsrätter. Något sådant hade tidigare varit politiskt så gott som omöjligt i det landet.

Så Sverige är inte ensamt om att ha ambitiösa mål. Inte heller om att behöva övervinna ett korttänkt motstånd mot de effektivaste av de medel som styr konsumtionen åt miljövänligt håll. Dit hör även att genom ett högre pris på utsläppen – med sådant som bränsleskatter – möjliggöra en skatteväxling till lägre skatt på arbete.

Tydliga och helst brett förankrade besked om successivt tilltagande användning av prisinstrumentet är mycket pådrivande. De ger mindre av affärsmässig osäkerhet för dem som tar fram ny teknik och bättre drivmedel – särskilt i trafiken, där Sverige har mest ogjort i klimatpolitiken.

När Moderaternas högerglidning får dem att demonstrativt både vilja ha billigare bensin direkt och stopp för den realprishöjning som sker med snabbare indexuppräkning är det kortsynt.

Det de vänder sig mot är en åtgärd som genom mindre obehag på kort sikt förebygger något mycket mer besvärande längre fram.