Ledare Ett stort tema inför EU-valet är en befarad framgång för Europas populister och högernationalister. Perspektivet ges på nyhetsplats i gårdagens tidning.

Och visst ser dessa ytterpartier ut att gå framåt. Finanskrisen 2008-2009 följd av flyktingkrisen 2015 har gett god jordmån för partier som hämtar syre från människors rädslor.

Men det gäller att definiera riskerna mer precist och inte överdriva dem.

För det första är det fel att tala om någon stor europeisk ytterhögervåg. Det väljarstöd som ger många nya parlamentsmandat jämfört med valet 2014 finns i allt väsentligt i ett par, tre stora EU-länder, framför allt i Italien.

För det andra kommer en eventuell valframgång för dessa partier inte att förändra maktförhållandena i Europaparlamentet på något avgörande sätt. Även om den konservativa/kristdemokratiska gruppen och den socialdemokratiska gruppen förlorar sin gemensamma majoritet, kommer de viktigaste frågorna att avgöras i samarbetet mellan de två samt av den liberala och den gröna gruppen. De fyra kommer att kunna bilda majoriteter i olika konstellationer.

För det tredje är populistnationalisthögern, som i Europaparlamentet är uppdelad på tre partigrupper, inte en enhetlig rörelse ideologiskt, kulturellt och realpolitiskt. De två stora nationalistpartier som har regeringsmakten i sina länder, Lega i Italien och Lag och rättvisa i Polen, ogillar båda flyktingar men har rakt motsatt uppfattning om hur migrationsfrågorna ska hanteras på EU-nivå. Lega vill ha obligatorisk omfördelning av asylsökande. Lag och rättvisa sägernej. Orsaken är att Italien är ett EU-gränsland dit asylsökande anländer medan Polen har en försumbar utomeuropeisk invandring.

Samma sak med synen på Ryssland. Legas ledare Matteo Salvini skryter, i likhet med Frankrikes Marine Le Pen, om sina goda relationer med Vladimir Putin, medan det enda som den polska regeringen avskyr mer än demokrati är Ryssland, som någon träffande formulerat det.

Till det kommer de klassiska motsättningarna om vem som vill synas med vem. Exempelvis har Sverigedemokraterna bytt europeiskt politiskt sällskap minst två gånger, för att framstå som mer respektabla.

För det fjärde är Europaparlamentets mandat inte alls lika starkt som i ett nationellt parlaments. I EU delar parlamentetmakten med Kommissionen, som består av en kommissionär från varje medlemsland, och Europeiska rådet, där medlemsländernas regeringar är representerade. Det bidrar ytterligare till att urvattna eventuell framgång för en ytterrörelse.

Men det finns en annan risk. Den politiska mittens anpassning till främlingsfientliga högernationalisters dagordning syns redan på flera håll i Europa, i form av mer nationellt inåtvänd politik, ökad polarisering som gör politiskt samarbete och regeringsbildning svårare, hårdnande ton mot minoriteter och försvagad motståndskraft mot rasism.

I gårdagens tidning berättar två kvinnor från Nyköping, Sahrolul Aden och Rahma Nour, om sina tankar inför valet. Båda är muslimer, har kvinnlig muslimsk täckande klädsel och upplever att det är svårt att vara muslim i Europa i dag.

Där finns den främsta faran med en framgång för dessa ytterkrafter i EU-valet.