Sveriges kommuner befinner sig under press. Skatteintäkterna hänger inte med de stigande kostnaderna för framför allt det ökande antalet äldre. Åtgärder krävs. På nationell nivå behövs tydligare prioriteringar. Det reformutrymme som uppstår på grund av att svensk ekonomi växer, bör helt och hållet användas till ökade statsbidrag till kommuner och regioner samt till statliga verksamheter som kräver stora tillskott. Alltså inte bidrag till hushållen, inteskattesänkningar. Dessa ska finansieras krona för krona.
Det är en rätt radikal ekonomiskpolitisk utgångspunkt men också en nödvändig sådan. Hushållen har fått mycket stora realinkomstökningar de senaste 20 åren, bland annat på grund av sänkta skatter. Nu behöver vård, skola, omsorg, försvar, rättsväsende prioriteras. På riktigt, som det heter på nutidspolitiska.
Men om staten gör sin hemläxa behöver kommunerna och regionerna göra sin. Även de måste fokusera och prioritera. De utannonserade besparingarna i Katrineholm och Eskilstuna är två exempel på att det är si och så med den saken.
I Katrineholm gick socialnämnden samt vård- och omsorgsnämnden med underskott förra året och spås göra så också i år. Även bildningsnämnden gick back 2018, men det minuset är av engångskaraktär. I år ser nämnden, som ansvarar för skola och förskola, ut att hålla sin budget.
Det hjälper dock inte. ”Ett rimligt sätt att fördela ut besparingen är den ekonomiska ramen för respektive nämnd som fördelningsnyckel”, står det i beslutsunderlaget som den politiska majoriteten, S och M, har drivit igenom. På mer begriplig svenska kallas den här metoden osthyvelprincipen. Man fastställer ett belopp, som i det här fallet råkade bli runda och fina 20 miljoner, utan att få bort hela underskottet, och skär rakt över verksamheten. Mer än två tredjedelar av sparbetinget hamnar hos bildningsnämnden.
Den högsta politiska nivån har alltså ingen uppfattning om hur nedskärningarna slår på de olika platserna i kommunorganisationen eller hur de förhåller sig till kommunens övergripande mål. Det är slappt och djupt oseriöst.
De hittills kända besparingsförslagen i Eskilstuna slår inte lika blint. Men även här finns tveksamheter. Nedskärningen på skolan och förskolan är omotiverat stor och tondöv. Det var inte länge sedan som förskolepersonal i kommunen slog larm om en ohållbar arbetssituation och får nu detta svar från kommunledningen.
Feltänkt är också förslaget att försöka öka utdelningen från de kommunala bolagen, på grund av det svåra ekonomiska läget. För det första är den här typen av smygbeskattning av kommuninvånarna ineffektiv, eftersom en del pengar försvinner på vägen i skatt till staten, och fördelningspolitiskt dålig, eftersom dessa taxor och hyror i praktiken fungerar som regressiv skatt. För det andra behöver Eskilstunas fastighetsbolag och energibolag behålla sina vinstmedel till de omfattande investeringar som väntar.
Alla Eskilstunas nämnder har också fått uppdraget att se över sina taxor och avgifter i syfte att öka intäkterna. I valrörelsen var det annat ljud i skällan från Socialdemokraterna som ställde ut ett löfte att sänka avgifterna i förskolan i syfte att längre fram avskaffa dem. Löftet har även skrivits in i majoritetsförklaringen mellan S, M och C.
Så kan det gå.