Ledare Vad som är ett lyckat valresultat för varje parti är relativt. Exempelvis pratas det om en högervåg i Sverige efter söndagens EU-val, vilket är en sanning med modifikation.

Visst får M, KD och SD tillsammans 40,9 procent. Det är en rejäl ökning sedan förra EU-valet, men en tillbakagång jämfört med riksdagsvalet.

Samtidigt får regeringspartierna och deras samarbetspartners – S, MP, C och L – 49,9 procent av söndagens röster. Det är mer än i riksdagsvalet, vilket kan ses som ett kvitto på att flera av mittenväljarna tycker att partierna gjorde rätt vägval i regeringsfrågan när de ingick januariöverenskommelsen.

För det går inte att frikoppla EU-val från rikspolitik, även om många väljare chansar mer, och väljer ett mindre parti, när det inte finns någon regeringsfråga att ta hänsyn till. Därför går det inte heller att jämföra två EU-val rakt av, för att slå fast vad som är en framgång och ett nederlag.

Vid det förra i EU-valet, i maj 2014, hade MP ännu inte satt sig i regering. Alliansen var en enhet. Flyktingkris och klimatstrejk var okända begrepp. Donald Trump var inte president. Parisavtalet hadeinte undertecknats. Och Brexit fanns inte på kartan.

I dag är det annorlunda. Även om Liberalerna, som är det svenska parti som har EU-flaggan högst i topp, var nära att åka ur, samtidigt som den liberala gruppen i EU-parlamentet sällan har mått bättre, finns den grönliberala europeiska vågen även i Sverige. Centern når för första gången sedan riksdagsvalet 1988 ett tvåsiffrigt resultat. MP tar hem över 11 procent.

Därför är det parti som bör vara mest missnöjt med valet Feministiskt initiativ, som åkte ur med buller och bång, efter en blekvalrörelse. Det visar återigen att nischade partier, som fångar upp upp en fråga eller idéströmning, har goda möjligheter att komma in i Europaparlamentet men svårt att hålla sig kvar om de inte sitter i riksdagen och finns med i det inrikespolitiska samtalet (Junilistan 2004, Piratpartiet 2009 och Fi 2014). I år är faktiskt första gången på 20 år som inget nytt svenskt parti tar plats i EU-parlamentet, vilket kan tolkas som att de etablerade partierna pratade tillräckligt om årets stora frågor: klimat och migration.

På andra plats i missnöjesligan finns Liberalerna, som har gjort den senaste tiden onödigt svår. Förutom att de rätt sent bytte toppkandidat och satsade hela valrörelsen på att vara stenhårt för EU medan få andra partier är emot, leds L av en avgående partiledare som gick in i valrörelsen med opinionssiffror under riksdagsspärren.

På tredje plats har vi KD, som sedan i somras har varit inne i en framgångsspiral. Nu får de 8,7 procent och ökar från ett till två mandat. Däremot sjönk partiet de sista dagarna före valet, troligtvis på grund av granskningen av hur deras förra EU-parlamentariker och andra vice partiordförande, Lars Adaktusson, har röstat om abort.

Det gynnade sannolikt Moderaterna, som gjorde ett okej val och blev näst största parti.I nästa val kan de dock inte räkna med att få stolpe in på abortfrågan.