Vissa elever bär hijab (huvudduk); ibland med i övrigt västerländsk klädsel, som jeans och färgglada tröjor, vissa med färgsprakande kjolar och slöjor med pärlor och glitter och andra med mörka, dova färger och långärmade tröjor under som de drar ner lite över händerna.

Alla dessa flickor har olika anledningar till att de bär endast huvudduk eller mer traditionell klädsel, några av tvång kan jag tro, andra av fri vilja. Den gemensamma nämnaren är givetvis islam, men det syns tydligt att det är olika tolkningar beroende på ursprung, etnicitet och hur ”sträng” tolkning av påbudet med täckande klädsel är.

Jag skulle vilja berätta om en underbar diskussion som jag hade med några ungdomar i årskurs åtta, då nyheten om Jari Pustinens förslag flashade upp på en av mina elevers telefon.

Det var åtta elever i klassrummet vid detta tillfälle, när M, som är från Somalia och muslim, brister ut i ett ”Vadå förbjuda? Vem är han? Är han moderat?” Jag tog upp tråden och genast började en diskussion i gruppen som vindlade genom olika trosuppfattningar, frågor om täcka håret eller inte, historiska perspektiv runt huvudduk på kvinnor i olika religioner (bland annat kristendom och judendom) och den egna vardagen här och nu, med funderingar om vem man får/kan gifta sig med i framtiden och så vidare.

I gruppen kom vi fram till att vi var tre protestanter (varav jag var en av dem), en katolik, en ortodox kristen, en pingstvän, en muslim och en mandé.

För att hålla mig till ungdomarnas resonemang angående förbudet mot huvudduk och vad detta kan leda till, så hade vi här olika åsikter men ett otroligt respektfullt resonemang. Ingen av flickorna i gruppen bar slöja och ingen av dem kunde förstå varför man måste täcka håret för att inte ge otillbörliga signaler till det motsatta könet. Däremot tyckte de att man skulle klä sig ”anständigt” så att man inte visade ”för mycket”.

Det som var väldigt tydligt var att ungdomarna hade uppfattningen om var och ens fria vilja. Huvudduk, mössa eller keps – spelar det någon roll? Det viktigaste var att jag själv väljer om jag vill ha på mig en grå eller grön mössa, en hijab med pärlor eller inte, och rätten att slippa ta av sig den var lika viktig. (Denna eviga kepsdiskussion på föräldramöten har ju fått en ny dimension och ett annat symbolvärde på senare tid).

Vi jobbar i nuläget med World Children´s Price (WCP) där vi läser om de olika kandidaternas gärningar i tidningen ”Globen” och M uttryckte sig klokt, tycker jag: ”Vi läser ju om rätten till sina egna val, att alla barn har rätt att känna sig trygga och rätten till utbildning. Fattar du hur många tjejer som kanske inte kommer att få gå till skolan alls på grund av ett sådant här förbud? Vilket är viktigast i våra liv, att några täcker håret eller att alla får en utbildning?”

Jag håller med, och undrar på vilket annat sätt än genom utbildning för alla som vi ska kunna ändra på flertusenåriga påbud? Kanske skulle herr Pustinen och andra, som förmodligen har väldigt begränsad kontakt med muslimer, lyssna på de som i första hand blir drabbade – nämligen den unga generationen. Om en katolik, en ortodox, en pingstvän, en mandé och två protestanter på 15 år kan föra en nyanserad diskussion, med nyfikna frågor och respekt för allas olika religioner och åsikter, finns det hopp för framtiden. Detta sker inte genom förbud!

Marie Fällman

Eskilstuna