Jag hoppasoch tror inte det. Efter söndagens första valomgång, när bara två kandidater återstår, kan den oerfarne komma att dra det kortaste strået.

Men om det är något som den sentida politiska historien borde lära oss, så är det att allt är möjligt. Förutsättningarna för ett sådant ödesdigert ”allt” är knappast sämre i Ukraina 2019, som vibrerar av politiskt missnöje, än de var i exempelvis USA 2016.

Ledaren i opinionsmätningarna, Volodymyr Zelenskij, främst känd för sin huvudroll i den ukrainska tv-serien ”Folkets tjänare”, är på sätt och vis den perfekta kandidaten. Filmmanuset ligger nära verkligheten. Zelenskijs karaktär arbetar som lärare. En dag lägger han ut texten över den ukrainska politikens tillstånd i en upphetsad monolog som en elev smygfilmar och lägger ut på nätet. Klippet blir viralt och förin honom i politiken, ända till presidentposten.

Presidentkandidaten Zelenskij och tv-seriens president flyter ihop i valbudskapet. Där renodlas bilden av en politisk outsider och en frisk fläkt, i direktkommunikation med väljarna via sociala medier, utan någon traditionell debatt med de andra kandidaterna. Hans valbudskap är gränslöst populistiskt – allt åt alla med extra allt.

Om man tittar närmare är Zelenskij likväl en produkt av det ukrainska politiska systemet. Den i praktiken landsflyktige oligarken Ihor Kolomojskij förser honom med medieplattform, livvaktsskydd och med stor sannolikhet även kampanjpengar, även om båda förnekar det.

Men missnöjet med den sittande presidenten Petro Porosjenko och den tredje huvudkandidaten, den politiska överlevaren Julia Timosjenko, är så pass starkt att många ukrainare har överseende med Zelenskijs oligarkkopplingar.

Är missnöjet med dagens makthavare befogat? Både ja och nej. Under Porosjenkos fem år på presidentposten har Ukraina tagit fler och större steg i rätt riktning än under de föregående 23 åren.

Energisektorn reformerasmed mer marknadsmässiga relationer och minskat inflytande för oligarker. Verkligt lokalt självstyre införs. En uppstädning av banksystemet har gjorts – ett hundratal skumma banker har stängts. Ett system för större öppenhet kring statliga kontrakt har kommit på plats. Viktiga förändringar har påbörjats i utbildnings- och sjukvårdssektorn. Sedan juni förra året kan ukrainska medborgare resa in i EU utan visum.

Men många problem kvarstår. Det främsta, som inte kan skyllas på Ukrainas styrande, är kriget mot Ryssland som snart är inne på sitt sjätte år, har krävt över 10 000 döda och fortsätter skörda liv varje vecka.

Rättsstaten har fortsatt stora hål. Personer med mycket pengar och rätt kontakter står fortsatt över lagen. Korruption är ofta ett otillräckligt begrepp för att beskriva sakernas tillstånd i vissa städer och ekonomisektorer. Det handlar snarare om organiserad brottslighet som har tagit kontrollen över delar av politiken och rättsväsendet.

Mycket av framtidshoppet måste knytas till det starka civilsamhället och till utlandet i form av IMF och EU. Det är de som driver på reformer och hindrar politisk backlash.

Och kanske är Ukrainas främsta framgång så uppenbar att vi inte ser den. För första gången står landet inför ett presidentval där vem som helst av hela tre huvudkandidater – Porosjenko, Timosjenko och Zelenskij – kan vinna. Så långt är det ett gott betyg till demokratin.