Det blåser kalla vindar genom Katrineholm, ruskigt lika de som under 30-talet ven genom Tyskland. Har vi redan glömt Europas mörka historia?

”De ska inte vara här, de ska vara i sina hemländer” upprepade kommunstyrelsens ordförande Göran Dahlström (S) vid flera tillfällen under tiggeridebatten i kommunfullmäktige den 15 april 2019.

Att vi har partier i Sverige som vill göra skillnad på människor och människor, det har varit känt under en längre tid. Men när normen för vad som anses anständigt har förflyttat sig så långt att en högt uppsatt politiker inom Socialdemokraterna (!) inte bara pekar på en särskild folkgrupp som problematisk utan även vill minska den fria rörligheten inom EU, då måste vi andra säga ifrån.

Jag minns hur den tunga luften av ångest slog emot mitt ansikte när gick igenom de välkända portarna till Auschwitz. När jag, timme efter timme, försökte greppa omfattningen av det ofattbara. Varför sa ingen stopp? Hur kunde detta få hända?

Åttio år senare blåser det återigen kalla vindar igenom Katrineholm, Sverige, Europa och världen. Nu har vi chansen att forma framtidens historieböcker. När mina barnbarn frågar mig vad jag gjorde när främlingsfientligheten återigen normaliserades så tänker jag svara ”Jag tillhörde motståndsrörelsen”.