I juni började jag skriva en insändare. Den slutfördes inte och skickades därför inte in. Nu är det dock dags. För måttet är rågat.
Min text började: ”I KK i mars i år läste vi att kommunens ekonomi inte var i balans. -Det kommer att bli tuffa tag det resterande året för hela den kommunala verksamheten, konstaterade Göran Dahlström, enligt tidningen. Nu har det gått ett tag och för oss som arbetar i skolan är förutsättningarna för att klara vårt uppdrag sämre än på länge. Vi har inte de resurser som behövs för att möta de krav som ställs på vår verksamhet. Vi klarar inte att ge elever i behov av stöd allt vad de behöver, trots att vi vet vad som behövs. Vi klarar inte att utmana alla elever att nå så långt som möjligt. Vi vänder oss ut och in för att göra det bästa vi kan, men går ofta hem med en känsla av otillräcklighet. Det finns helt enkelt ett glapp mellan krav och resurser.”
Efter sommaren är situationen om möjligt ännu sämre. Vi får inte ta in vikarier, varken till kort eller längre frånvaro. När kollegor slutar ersätts de inte trots att vi redan har minskat personalstyrkan. Vi trollar med knäna för att kunna göra samma jobb. Eller snarare ett bättre eftersom målet fortfarande är att resultaten i kommunen ska öka. Vi vänder oss fortfarande ut och in för att göra vårt yttersta, men samvetsstressen är utbredd bland kollegorna. Att ekonomin är viktigare än skollagen är tydligt.
De flesta av oss vill vara lärare, älskar att undervisa och se eleverna växa, men vi är på väg att gå sönder. Vi måste ha rätt förutsättningar för att göra vårt jobb. Så är det inte idag.
Frustrerad lärare