Debatt För att få bukt med bostadsbristen i Sverige krävs åtminstone 700 000 nya bostäder fram till 2025. Behovet ligger med andra ord nästan i nivå med byggandet under miljonprogrammet. Det är dock viktigt att dra lärdomar av alla de misstag som begicks på 1960- och 70-talen och att lyssna på konsumenterna och anpassa bostadsproduktionen efter önskemålen.

Bostadspolitiken kräver naturligtvis långsiktighet. Därför behövs uppgörelser över hela det politiska fältet. Det är den enda garantin för en stabil kurs under lång tid framöver.

Sverige måste komma bort från den nuvarande diskrimineringen av småhus. Den mest efterfrågade bostadsformen behandlas alltför styvmoderligt. Att småhusen representerar ett ekonomiskt, socialt och ekologiskt mer hållbart boende än andra stadsbyggnadsformer är ingenting som hittills lett till några omprioriteringar av bostadspolitiken.

Enhetliga nationella krav i stället för kommunala särkrav och kostsamma detaljregleringar måste stå högt upp på prioriteringslistan. Politiker och tjänstemän på byggnadskontoren i kommunerna behöver tänka nytt och börja arbeta fram detaljplaner på obebyggd mark lämplig för kostnadseffektivt småhusbyggande.

Bolånetak och amorteringskrav har satt käppar i hjulen för en fungerande bostadsfinansiering. Förstagångsköpare, också de som har goda inkomster, blockeras effektivt från att komma in på bostadsmarknaden. Rörligheten begränsas. Vi får en inlåsningseffekt som alla parter förlorar på. En konsekvens blir att nyproduktionen bromsas in.

Ovanpå allt detta har många banker börjat agera med en överdriven försiktighet. Man skapar sina egna regler, inte sällan på tveksamma grunder. På Trä- och Möbelföretagen, TMF, får vi signaler från medlemsföretag på småhussidan om lånelöften som dragits tillbaka, detta trots att hotet om en höjd räntenivå i dag saknar aktualitet. När potentiella köpare inte beviljas förväntade lån uppstår en obalans i hela bostadskedjan.

Situationen förvärras ytterligare, åtminstone på marginalen, av kostnaden för lagfart. Den motsvarar 1,5 procent av köpeskillingen. Därtill kommer kostnaden för pantbrev på 2 procent av lånebeloppet. Här är det i synnerhet nyproduktionen som drabbas.

Systemet med lagfarter och pantbrev skapades för mycket länge sedan. Syftet var bland annat om att säkerställa att en och samma fastighet inte pantsattes på flera ställen. I vår digitaliserade värld sker denna kontroll både billigare och effektivare. Därför är det rimligt att helt ta bort dessa kostnader eller att åtminstone sänka dem till en mycket låg nivå.

Politikernas blickar måste riktas många mandatperioder framåt. Vi som är verksamma i branschen är naturligtvis beredda att dela med oss av våra kunskaper och erfarenheter för att modernisera den svenska bostadspolitiken.