Det är riktigt att sjukvården behöver ha ett tydligare patientperspektiv. Jag tror att de flesta väljare och även politiska partier instämmer i det. Lite symptomatiskt är det att många landar denna diskussion i nya strukturer och organisation, till exempel att lösningen är ett riktigt patientkansli.

Alex Voronov ställer frågan om något parti kan ge vallöfte att stärka patientperspektivet. Ja, det kan moderaterna. Att stärka patientens ställning är vårt övergripande mål.

Vi har de senaste åren föreslagit att landstinget ska ta fram en patientpolicy, att det behövs en formell konvention i landstinget som definierar vilka rättigheter man har (så kallat tjänstekontrakt) och inrättandet av en patientombudsman som ska ha till uppgift att främja patienternas intresse, även gentemot den egna organisationen.

Voronov nämner problematiken kring långa köer och bristande tillgänglighet, att det kan vara svårt som patient att tillgodogöra sig den numera lagstadgade valfriheten. Ännu svårare är det som patient att få rätt mot sjukvården när man skadats av den vård som skulle hjälpa en. Inom svensk hälso- och sjukvårdsrätt finns en utbredd brist på ansvarsutkrävning.

För den som skadats av vården råder ofta en omvänd bevisbörda. Den som anser sig skadad ska bevisa att skadorna inte en är normalt förekommande och förväntad biverkan. Låt säga att det är vanligt att 1 av 100 inte blir bättre efter ett ingrepp, utan tvärtom får ett försämrat tillstånd. Hur ska en enskild invånare kunna bevisa att man inte är en del av den siffran?

Den mekanism som hanterar detta är landstingens egna försäkringsbolag, det vill säga en utomrättslig ordning där man som enskild patient står på ena sidan, och alla Sveriges 21 landsting står på den andra. De har inte bara obegränsade resurser, juridiskt och ekonomiskt, utan har också ojämförligt mer medicinsk information om patienten, än vad patienten har om sig själv.

Den som inte vill låta sig bli ett försäkringsärende kan i teorin låta få sin sak prövad i domstol. Det är extremt sällsynt, vilket kan bero på att landets domstolar helt saknar kompetens inom detta område.

Man kan fråga sig om detta är en så viktig fråga, men jag vill vända på det. Det är enligt lag inte ens möjligt att samtycka till kroppskada. Ändå inträffar det nästan aldrig att ansvar utkrävs, inte ens när vårdskador uppstår till följd av allvarligt slarv och ren försummelse.

Den enskildes rätt och möjlighet till upprättelse och kompensation måste stärkas. Om lagstiftningen inte lever upp till våra högst rimliga förväntningar, så kan ändå landstinget på egen hand göra vad som står i dess makt för att stärka patientens ställning. Det är vårt löfte.

Magnus Leivik (M)

Gruppledare i Landstinget Sörmland