"Vi får aldrig glömma"

Historia

Hela Josfalk överlevde nazisternas koncentrationsläger. 90 år gammal berättade hon ännu om helvetet så ofta hon orkade – för att historien aldrig får glömmas.

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Det här är en text som har några år på nacken. Men den är lika viktig i dag som då. Därför väljer vi att publicera den. Ursprungligen var den publicerad i nu nedlagda tidningen Folket och intervjun gjordes hösten 2014.

– Hur kan folk säga att det aldrig har hänt? Vi får aldrig glömma, upprepade Hela Josfalk under sin livstid och fortsatte att berätta. Foto:

– Varför lever jag så länge?

Hela Josfalk ställer frågan till mig. Hon har svaret själv. För att någon måste fortsätta att berätta. Berätta om andra världskriget, om nazisterna, om förintelsen, och om hur världen blir då människor börjar göra skillnad på vi och dom.

– Vi får aldrig glömma det som varit. Hitler tog min ungdom.

Hon har överlevt fyra koncentrationsläger.

– Att ha kommit ut levande därifrån…

Hon tystnar. Tittar ner i bordet.

– Det måste finnas något som vill att jag ska leva.

För 90 år sedan föddes hon i en judisk familj i Polen. 1939, när hon var 16 år, bröt andra världskriget ut. Ett krig där nazisterna försökte utrota vissa folkslag.

– Sex miljoner judar omkom. Varför? För att vi var judar.

Bara två veckor efter krigsutbrottet var tyskarna i Polen. Här skulle de iscensätta den då hemliga planen: att genomföra en etnisk rensning av bland annat judar, romer och polacker.

Hela Josfalk berättar hur hon haffades av SS-soldater på stan i hemstaden Łódź. Hon fördes till ett arbetsläger, där en SS-soldat kastade en hink med skållhett vatten över henne och hon fick föras till sjukhus med brännskador. Då hon kom ut från sjukhuset sökte hon sig hem. Men hennes hem var borta. Hennes mamma hade förts till det judiska ghettot, som var en annan del av nazisternas plan. Hennes pappa hade flytt till landsbygden med hennes bröder, i hopp om att klara sig bättre.

Hela Josfalk fördes bort från ghettot, bort från sin mamma. Hon togs till ett arbetsläger och tvingades till hårt arbete med bland annat vägbygge.

– En dag när jag kom till lägret sa en lägervakt ”Arma barn”. Morgonen därpå lastades Hela och andra kvinnor in i en godsvagn. I dagar fraktades de likt boskap. Slutstationen var Auchwitz-Birkenau – nazisternas koncentrations- och förintelseläger – och de möttes av den smidda skylten med orden ”Arbeit Macht Frei”.

– Vi visste inget om vad ett koncentrationsläger var.

Arbeit Macht Frei var budskapet som mötte Hela Josfalk och andra fångar vid Auschwitz. Arbete ger frihet. Men det hårda arbetet gav ingen frihet. Istället väntade hårt arbete. Förnedring. Och död. Foto:

Hela Josfalk berättar hur de fördes in i baracker. Fem flickor fick dela på varje slaf med en filt. Maten var i princip obefintlig, bara en skiva bröd och något som kallades te som serverades på kvällen.

– De rakade av oss håret. Inga kläder fanns till oss till en början, så vi fick gå nakna.

– Sen fick vi trosor, träskor och en klänning.

Hela berättar om hur många försökte rymma. Men de fångades in igen. Och hängdes. Framför ögonen på Hela och de andra.

– Och vi såg när de fördes till gaskamrarna. Men de sa att vi skulle få gå och bada.

Hon berättar om röken de såg. Rök som liknade vattenånga.

– De som gick till vänster fick man aldrig se mer. Vi blev inspekterade, och minsta skråma man hade på kroppen fick man gå till vänster. Varje dag levde man med skräcken att behöva gå till vänster.

Hon kan än i dag inte förstå den obeskrivliga tur hon hade som aldrig blev visad åt det hållet. Till döden.

Och hon pekar på att kanske är det också tack vare den tyska förmannen som hon mötte under sina nattskift som hon överlevde. Varje kväll smusslade han åt henne två smörgåsar.

Hela Josfalk blev förd till arbetsläger och lotsades en morgon in i en godsvagn som rullades iväg. Slutdestinationen var Auschwitz, nazisternas största förintelseläger i där 1,3 miljoner människor miste livet, varav 1,1 miljoner var judar. Foto:

När Hela Josfalk berättar om koncentrationslägret kommer tårar i ögonen.

– Om jag så lever i 100 år till kan jag nog ändå inte berätta allting om hur det var. Man måste se det själv för att förstå.

Hon berättar om en del av obegripliga grymheterna som utspelats framför hennes ögon. SS-soldater som sliter itu bäbisar. Människor som blir fösta rakt in i gropar med brinnande bensin och fotogen och brinner upp. Ett helvete mitt i verkligheten.

Forum för levande historia berättar att 80 procent av judarna som kom till koncentrationslägret Auschwitz aldrig registrerades in. De fördes direkt till gaskamrarna.

Hela Josfalk är mamma till tre barn, hon har nio barnbarn och snart tio barnbarnsbarn. Hon har varit tillbaka till Auschwitz med flera av dem och visat platserna där hon var fånge under två och ett halvt år.

– Mitt barnbarnsbarn frågade hur jag kunde överleva?

Hon stryker med handen över tatueringen på vänster underarm. Siffrorna som nazisterna tatuerade in i koncentrationslägret. En märkning av fienden, av hotet mot naziriket, av dom som skulle bort.

– Vad hade jag gjort? Jag var ett oskyldigt barn, som skulle bort.

För ett tag sedan stötte Hela Josfalk på en ung kvinna i 20-årsåldern som undrade vad det var för nummer hon hade där på armen. Hela skojade och sa att det var hennes telefonnummer och blev mycket förvånad när kvinnan inte förstod och sa att hon inte hade hört om förintelsen.

Hela Josfalk fick sitt hår avrakat, kläddes i fångkläder och fick ett fångnummer intatuerat på vänster underarm i Auschwitz. Foto:

Och Hela Josfalk är bekymrad över utvecklingen hon ser i samhället. Nazister som åter visar sig på gatan. Hakkors som sprayas på skolor, på moskéer. Hon pekar på händelserna i Kärrtorp, på händelserna i Malmö, på upploppen kring Svenskarnas Parti när de demonstrerade i Eskilstuna för ett par år sedan. Hon pekar på Sverigedemokraterna i riksdagen, i kommunfullmäktige och på deras budskap om vi och dom. Hon pekar på en ökad vilja att skilja på människor och människor. Hon ser historien upprepa sig. Och det gör henne rädd.

– Varför? Vi har ju alla rött blod. Vi är alla likvärdiga människor.

Och hon ser ett stort behov av att hon orkar fortsätta berätta sin historia.

– Vi ska inte uppleva ett krig till.

Och motståndet menar hon måste bestå av kunskap. Kunskap om det som varit.

– Vi får aldrig glömma.

Den 27 januari 1945 befriade sovjetiska trupper lägret i Auschwitz. Kvar var då runt 7500 fångar. Människor som var i dåligt skick och som därför lämnats kvar. Resten av fångarna hade tvingats ut på så kallade dödsmarscher från lägret då budet kom om att de sovjetiska trupperna närmade sig. Fångarna fördes till koncentrationsläger i Tyskland. Hela Josfalk var inte kvar i Auschwitz då de sovjetiska soldaterna kom. Hon hade redan blivit tvingad att vandra till koncentrationslägret Ravensbrück, i östra Tyskland. Foto:

Hela Josfalk fördes från Auschwitz till Ravensbrück. De vandrade till fots och Hela berättar att den som stannade för att kissa riskerade att skjutas på fläcken.

I april 1945 befriades Hela Josfalk av Folke Bernadottes vita bussar.

– Vi trodde att vi skulle bli ihjälgasade i bussarna, berättar hon.

Men trots att bomber riktades mot bussen överlevde hon och övriga som färdades här. De kom till Köpenhamn.

– Vi fördes in i en stor barack med mat, minns hon och förklarar att vissa föråt sig till döds.

– De fick aldrig uppleva friheten.

Hela Josfalk fördes vidare till Sverige och Malmö. Här skulle de få duscha, men vågade sig inte in i duscharna i rädsla att de skulle bli ihjälgasade. Röda Kors-kvinnorna fick med sina egna kroppar bevisa att duscharna var säkra.

– Det var ett himmelrike. Tänk att inte ha duschat på två och ett halvt år.

I april 1945 blev Eskilstuna Hela Josfalks hemstad. Och länge stängde hon dörren till det hemska hon varit med om. Berättade inte om kriget, om koncentrationslägren, om helvetet som hon upplevt. Först under 1970-talet gläntade hon på dörren för första gången och berättade. Sedan dess har hon besökt de flesta av Eskilstunas skolor, hon har medverkat i radio och i tv. Och så sent som för någon månad sedan var hon och föreläste i både Lista och Lindesberg.

Enligt uppgift var Hela Josfalk en av 500 kvinnor som fördes till det där första arbetslägret. Hon var en av åtta som överlevde. Och i dag är hon nog ensam kvar.

– Så länge jag har huvudet och vet vad jag säger fortsätter jag berätta.

Hela Josfalk, 90, ser det som sin plikt.

Hela Josfalk, 1923-2015. Foto:

Hela Josfalk avled den 25 mars 2015. Bara ett par månader innan medverkade hon i en sista intervju och berättade ännu en gång sin historia, trots att hon var väldigt trött. Hon såg att det behövdes.

– Hur kan folk säga att det aldrig har hänt? Vi får aldrig glömma, sa hon.

Läs också

( 1 st )

Läs mer om dessa ämnen

SörmlandHistoriaRasism
Relaterat