Vem är du, vem är jag?

Krönika

Kan du ibland vara stensäker på din sak, men sedan inse att du var helt ute och cyklade? När det gäller personnamn så är det min vardag. Som för en tid sedan, på golfbanan, med några bekanta. Uppenbarligen inte tillräckligt bekanta skulle det visa sig.

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Vi var fyra spelare och hade avverkat halva rundan. Med andra ord gott om tid att socialisera. Vilket är det man gärna gör på en golfbana. Det var dags för ett nytt hål och jag tyckte att det gick lite väl segt för spelaren med honnören. Som före detta idrottsledare försökte jag öka takten genom att peppa medspelaren som, i mitt tycke, hade fastnat i vinkelvolten. ”Kom igen nu, Sven”, ”Sven, nu försöker vi spela av det här lite snabbt så blir det fika sedan”. ”Sven” rörde inte en min, men tittade sedan lite irriterat på mig. Orsaken var att den riktiga ”Sven” stod tio meter bakom mig och förde protokoll med pannan i djupa veck. Han förstod inte alls varför den aktiviteten plötsligt skulle föras med ljusets hastighet.

Spelaren på tee, som just hade fått min överdrivna energiboost, heter inte alls Sven. Inte ens i andra- eller tredjenamn. Han heter Mats, och faktiskt ingenting annat. Det klargjorde han med all tydlighet när han spände ögonen i mig och proklamerade ”JAG HETER MATS”.

Förutom mitt misstag insåg jag då också hur svårt det är att försvinna i mängden på en golfbana…

Tur då att jag är så bra på ansikten. Inbillar jag mig i alla fall. Om du råkar se mig gå och hälsa slumpmässigt till höger och vänster, så är det förmodligen bara jag som är ute och kompenserar för ett dåligt namnminne.

Läs mer om dessa ämnen

GolfKrönika