Och vad var det där som svischade förbi?

Krönika av Klas-Göran Bäck

På ovanstående fråga är svaret: LIVET.

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Det slog mig, återigen, hur annorlunda jag, och andra åldrande likt mig, upplever tid. En vanlig dag när jag var sju-åtta år var hur lång som helst. Inte minst urtrista långfredagen där det bjöds kyrkligt på teven hela dagen och kvällen.

Som tonåring och över 20 år var det mera långa vardagar och korta helger, liksom. Måndagen gick långsamt, och lördagen blixtrade liksom bara förbi.

Som fyrtio fyllda och med två småungar var tiden i sig själv en bubbla, där de smås behov styrde oavsett tid på dygnet och tidsrymd. Då var vällingminuterna mitt i natten nätt inpå en evighet, och sömnen däremellan upplevdes som en kort blinkning.

Nu när jag fyller 59, är min tidsuppfattning satt på någon slags steroidchock. Sekunder, minuter, timmar, dygn, veckor, månader och år bara liksom svischar förbi och det i en takt som otroligt nog accelererar.

Juletid med frid och glögg är i hastigt antågande sägs det. Träffade på en bekantskap som tog chansen att köra klagovisan om att julhelg stundar. Och hur ska man hinna, och så klappar och all mat och blablabla.

Jag avbröt med en fnysning. "Vadå ångest för jul? Jag har för fan ångest för nästa jul."

Just saying.

Läs mer om dessa ämnen

Krönika