Foto:

Obegripliga olikheter i skidspåren

Krönika av Rebecka Jonsson

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Med OS ännu i färskt minne och med en vinter som inte tycks vilja ta slut, är det lätt att fundera över det här med skidåkning.

I Pyeongchang åkte Kalla, Haag och Ingemarsdotter tio kilometer medan Hellner, Halfvarsson och Rickardsson åkte 15. När det var dags för de längsta sträckorna åkte damerna 30 kilometer medan herrarna skidade 50. Inte ens sprintsträckorna var lika – herrarna fick åka en extra sväng.

Att det skulle bero på att kvinnor inte orkar ta sig igenom en längre sträcka är förstås nonsens. Det bevisade Margit Nordin redan 1923, då hon som första kvinna åkte det nio mil långa Vasaloppet. Nix, det fanns inget förbud mot kvinnor i Vasaloppet då. Helt enkelt för att ingen kommit på tanken att kvinnor skulle få för sig att delta. Efter detta år förbjöds dock kvinnor i loppet. Något som bland annat Britt Westhed löste genom att 1978 klistra på sig en mustasch, täcka håret med en stor röd toppluva och anmäla sig till loppet som Rolf Lejestrand. 1981 fick kvinnor återigen tillåtelse att åka Vasaloppet. I dag har tiotusentals kvinnor bevisat att förmågan att åka skidor långt inte avgörs av vad du har mellan benen.

I stället förklaras de skilda distanserna i mästerskap med att åktiderna mellan damer och herrar ska bli så lika som möjligt, att bara ett fåtal damer skulle vara intresserade av att åka 50 km, att lika långa sprintsträckor skulle göra att damernas sprint blev mer som ett medeldistanslopp – och andra krystade varianter på förklaringar.

Det är märkligt att dessa bekymmer bara tycks finnas inom längdskidåkningen. I löpning springer damer och herrar samma sträckor utan att någon rycker på axlarna.

Läs också

( 2 st )

Läs mer om dessa ämnen

JämställdhetKrönikaSkidor
Relaterat