Foto:

Nu har jag gjort bort mig igen men än sen

Krönika av Henrik Wising

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

När jag var en telning fanns det något som kallades "dumma blondiner". En av dem poppade upp i ett korkat underhållningsprogram i vuxen-tv med repliken "Har jag gjort bort mig nu igen?".

Hennes blick var tom, minen inte ett dugg förlägen. Vad jag minns var hon inte ens tomatröd i ansiktet. Kanske var sändningen svartvit?

Denna hennes oberördhet kunde jag aldrig förstå. Som barn – särskilt i tonåren – rådde ju nolltolerans för egna tillkortakommanden. Att göra bort sig och begå klumpiga misstag inför andra var socialt självmål, det absolut värsta och mest pinsamma som fanns. Särskilt under skolåren, som man gick igenom på tå för att slippa bli alltför stigmatiserad av öppna gylfar, felsägningar under lektionstid eller framkrypande snorkråkor.

Ändå hände det att man snubblade. Mitt mest penibla ögonblick var när jag som mellanstadieelev gick på toaletten – och glömde låsa dörren. Naturligtvis slet någon upp den på vid gavel, varpå hela högstadiet asflabbande passerade revy utanför. Och jag sjönk allt djupare ner i klosetten.

Men jag tog mig upp. Numera är det få fadäser som påverkar nattsömnen. I somras, till exempel, skulle jag precis lämna arbetsplatsen när jag råkade göra en blunder. I handen höll jag en påse med en nyinköpt femlitersburk med målarfärg. Dumt. För påsens botten, den gick ur. Och burken, den föll ... upp-och-ned med ett splash, varpå den snygga golvmattan nu är förstörd. Förlåt, arbetsgivaren.

Ajajaj ... har jag gjort bort mig nu igen? Foto:

Så här en dryg månad senare finns det kolleger som fortfarande gärna påminner om händelsen. Men jag spolar inte ner mig i den sociala ångestens klosett för det. Den tiden är förbi. Min blick är tom, minen inte ett dugg förlägen. Jag blir inte ens tomatröd.

Antar att jag är en dum blondin, jag också. Skönt är väl det.