Foto:

Kidsens konstigaste kulturyttring

Krönika av Rebecka Jonsson

Jag är ingen ungdom längre, det får jag väl motvilligt erkänna. Men för att inte framstå som ännu mer mossig än jag är, försöker jag trots allt acceptera den nya generationens kulturella yttringar.

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Jag inser till exempel att det är fullt normalt att ta bilder på sig själv med plutmun och visa upp dem för alla på sociala medier. Och med sociala medier menar jag inte Facebook, för där hänger bara gamlingar (alltså jag och andra 70-talister).

Jag inser också att en konsert numera varken behöver inbegripa sångare eller musiker. Det räcker att en kille (för det är i princip alltid en kille) står och vevar med armen samtidigt som han sköter bandspelaren.

Men en sak har jag så vansinnigt svårt att begripa. Och det är behållningen av att sitta och titta på Youtubefilmer där killar (för det är i princip bara killar här också) sitter och spelar dataspel! Nej, det handlar inte om korta klipp där man får tips om hur man klarar ett visst hinder eller en svår bana – utan timslånga filmer där folk kommenterar sitt eget spelande av allehanda spel. Exempelvis Minecraft, som är så tråkigt att klockorna stannar redan när man spelar det själv (obs – min åsikt, saknar vetenskapliga belägg). Det sitter man alltså och tittar på när ANDRA spelar! När jag påpekar sånt här för min nioåring får jag bara ett "meh" till svar. Sen fortsätter han titta i några timmar till.

Läs mer om dessa ämnen

BarnDataspelFritidUngdomar