Hanna Oscarsson är reporter på Eskilstuna-Kuriren. Foto:

Jag, den utvalda

Krönika av Hanna Oscarsson

Det är inte ofta en känner sig så där väldigt utvald. Men ibland händer det.

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Har till exempel blivit uttagen till att få rösta i svensktoppen. Två gånger. Jag menar många går ju igenom ett helt liv utan att ens vara i närheten av att få sitta med i en svensktoppsjury. I första omgången ringde en riktig människa upp både lördag och söndag förmiddag flera veckor i rad för att notera hur jag, en representant för folket, poängsatt bidragen i denna radioklassiker. Trots att jag var en jättesömnig tonåring och verkligen inte vidare förtjust i musiken som erbjöds, tog jag givetvis juryuppgiften på största allvar. Gjorde min plikt. Detta var året då Lasse Stefanz slog det tidigare svensktoppsrekordet på 52 veckor som hållit i sig sedan 1973. Det var dock inte min förtjänst. Jag röstade på Zemya Hamilton.

Under mitt andra svensktoppsuppdrag, typ femton år senare, skedde röstningen via dator. Det är i stort sett allt jag minns från den vändan.

Men tydligt är att jag fastnat i något slags statistiskt nät för genom åren har en hel drös olika undersökningar från Statistiska centralbyrån, Sifo och diverse forskningsteam kommit i kuvert med mitt namn på. För inte länge sedan svarade jag till exempel på en enkät om sociala vanor vilket fick mig att känna mig som en enstöring. Eftersom den byggde på en amerikansk förlaga fanns det dessutom endast två olika sorters civilstatus att välja på – gift eller singel.

Så när jag härom veckan läste om att Brottsförebyggande rådet var på väg att skicka ut en trygghetsundersökning i samarbete med SCB, blev jag inte förvånad när den damp ner i just min brevlåda några dagar senare.

För när någon behöver en lagom slätstruken dussinkaraktär, ja då är det till mig man vänder sig.

Läs mer om dessa ämnen

Krönika