Foto:

Hysch, säg inget förrän jag är ikapp

Krönika

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Det finns stora problem, det finns mindre problem. Det finns dessutom så kallade I-landsproblem. Och därunder finns de problem som är så små att man knappt ens törs nämna dem. Ett sådant problem har jag.

De senaste åren har tv-serier fått ett rejält uppsving. Numera sitter man inte i en vecka och väntar på nästa avsnitt, utan hela säsongen släpps samtidigt på diverse strömningstjänster. Själv har jag varit måttligt intresserad. Jag har börjat titta på några avsnitt, men aldrig blivit tillräckligt fast för att orka beta mig igenom en hel säsong. Pendling och småbarn stjäl också effektivt den lilla lediga tid jag har. Men tidigare i somras var jag på biblioteket med sonen. Där hittade jag boken Orange is the new black. En sann historia av och om Piper Kerman som satt drygt ett år i amerikanskt kvinnofängelse efter att ha smugglat knarkpengar. Boken ligger till grund för Netflix-serien med samma namn.

Jag läste boken. Den var rätt trist. Så här menlös kan en superhajpad serie bara inte vara, tänkte jag. Jag var tvungen att börja kolla.

Och den var ju så bra! Och nu till problemet. Eftersom jag började kolla avsnitt ett på säsong ett, vill jag ju förstås inte veta vad som händer i nyligen släppta säsong sex. Jag kan inte googla en skådis, av rädsla att få veta vad som händer med hennes karaktär senare i serien. Jag kan inte snacka med andra som följer serien, eftersom de kan försäga sig. Ja ni förstår ju problemet. Det där som är så litet att man knappt törs nämna det. Men nu gjorde jag det.

Läs också

( 5 st )

Läs mer om dessa ämnen

FritidKrönikaLitteraturTv
Relaterat