Foto:

Hans-Bobo hittade till slut någon att dansa för

Krönika av Camilla Pålsson

I helgen hade jag förmånen att skriva om kaninhoppning i Stadsparken. "Kaniner är starka individer", sa någon. Jo, jag vet, tänkte jag, som är kaninägare. För varje kanin jag skaffat mig har jag önskat att det följde med en instruktionsbok.

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Hans-Bobo var min första hankanin efter två honor. Uppmaningen ifrån andra kaninägare att låta kastrera honom kändes i början helt onödig. Han var blyg, ängslig och försynt, näst intill tråkig. Men han lockade fram modersinstinkten hos min honkatt som brukade vakta honom när han var ute i sin hage. Ju mer tid han fick vara utanför buren, desto mer växte hans självförtroende. En dag var han plötsligt i en sen pubertet. Han juckade oavbrutet på mjukdjuren och dansade en kärleksdans för katten. Hon uppskattade inte uppvaktningen och smockade till honom med tassen. Men han blev aldrig deppig för det. Han skakade av sig motgången och försökte igen. För husfridens skull var nu en kastration oundviklig. Efteråt lugnade han ner sig, men fortsatte då och då att dansa kärleksdansen för katten. När hon dog av hög ålder och sjukdom var Hans-Bobo utom sig av sorg. Han letade efter henne i veckor, tappade matlusten och fällde nästan all päls. Vi provade en ny honkatt och han uttryckte sin kärlek med dans för henne också, men hon blev livrädd och fräste. Vi fick lämna tillbaka henne.

En sommardag ett år senare hittade jag en kaninhona som en tidigare ägare inte ville ha kvar. Hon fick först bo ute i trädgården. Nytt liv tändes i Hans-Bobo. Han blängde på mig med en blick som sa "ge mig min kvinna!" När jag till slut vågade sätta ihop dem var de oskiljaktiga. Kaninhonan, som fick namnet Hanna, blev till slut den värdiga mottagaren av Hans-Bobos kärleksdans.

Läs mer om dessa ämnen

HusdjurKrönika