En förklädd prins i sågarbyxor

Krönika av Emma Eriksson

Uppenbarligen har maj tagit bondpermis och det var bara mars som kunde hoppa in som vikarie. I den här köldknäppen krävs rätt lite för att göra mig glad … som familjens nyförvärv.

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Lika midnattsblå som drottning Silvias aftonklänningar står den i givakt när den inte är i tjänst. Dessutom följer den oss i hälarna som en väluppfostrad storpudel. Familjens nya snabeldrake är helt enkelt förtjusande och ruskigt effektiv.

Dess föregångare var låghalt efter att jag i ett (föga sanningsenligt) “varför-är det bara-jag-som dammsuger-utbrott” ilsket ryckt den över en tröskel och slagit bort ena stödhjulet. Dessutom låg teleskopröret i skilsmässa med slangen och krävde tvåhandsfattning för att inte ramla isär. Så är det med familjelivet, det kretsar kring det praktiska.

Men när konversationen snöar in på vad man ska äta till middag och huruvida 8-åringen har gjort sin läsläxa är det lätt hänt att man glömmer bort kärlekens rosa moln.

Någon borde förse vardagspusslets ask med en varningstext: “Logistik inverkar menligt på romantik, glömt inte bort att kramas” till exempel.

Efter en 50-årshippa är jag nyförälskad i mannen i mitt liv. Jag ser ju honom för det mesta i illorangea sågarbyxor och visirhjälm så jag hade helt glömt bort hur urtjusig han är i snäv kostym, skjorta och slips.

Det är lite som när Stålmannen kliver in i sin telefonkiosk och dyker upp som superhjälte.

Eftersom jag begåvats med två vänsterfötter och han är Travolta blir jag inte ett dugg svartsjuk när buggbriljerar på dansgolvet med festens damer, bara stolt. För jag vet att när det är dags för spellistans ballad är det mig han bjuder upp till tryckare.

När jag kör familjen hemåt längs skogsvägarna, sockerchockad efter att ha skålat i 1,5 liter jordgubbsläsk, lyssnar vi på nattradions önsketimma. Första tonårsflashbacken blir “Hungry eyes” från Dirty dancing. Strax efter sjunger Cyndi Lauper att “Girls just wanna have fun”. Musik kan verkligen få en att resa i tiden. För en stund blir jag den osäkra tonåring jag var då. Hon som skrev löpmeter om olycklig kärlek i sin dagbok och betvivlade att hon någonsin skulle bli vald av någon. Sen sneglar jag på han som slumrat till i framsätet och ler både på utsidan och inombords.

Om jag ändå kunde skicka ett meddelande bakåt i tiden. Spökskriva några rader i den där deppiga dagboken om att prinsen är i antågande. “Han ska bara gå klart bandygymnasiet och flytta hem från Bollnäs först. Det kommer att ta 15 år till, men han är väl värd att vänta på…”

Jag gissar att mitt 70-åriga jag just nu sitter i framtiden och filar på ett sms i samma anda. “Passa på att njut av småbarnsåren även om du är stressad för jämnan. Du anar inte hur långsamt det blir när flickorna flyttar hemifrån och det enda som får pulsen att stiga är onsdagens bridgeturnering. Carpe diem för tusan”.

Läs mer om dessa ämnen

ExtraKrönika