Blir man lyckligare av att uppgradera sig?

Krönika av Hilda Djupenström

Har ni tänkt på att en av samhällets dygder är ambition? Man behöver inte tillbringa många minuter på vare sig Tinder eller Platsbanken för att hitta synonymer till ordet "driv" i annonserna. Det är en egenskap vi värdesätter. Kanske för att den är så onaturlig för oss?

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Människor är bekväma. Det har varit en fråga om överlevnad, vi har behövt spara vår energi. Minsta möjliga ansträngning, har varit ledorden när vi som art har utvecklats. Vilket gör att nutidens människa har svårt att sträva efter att vara 2.0 när 1.0 är ganska bra. Även om vi vill piffa till, uppgradera och – allra helst – självförverkliga, så är ofta utgångsläget inte tillräckligt jobbigt för att vi ska förändra något. Kvar sitter vi med en ambition att förbättras, men med ett driv som räcker för att stanna där vi är. Klappat och klart för ångest, jajamen!

Lyckoforskningen säger att vi är glada i tre månader efter att ha nått ett mål, sedan avtar det. Samtidigt verkar det som att vi är glada när vi har en strävan, men kan man inte vara i nuet blir man olycklig. Lagom verkar vara svaret på ekvationen. Lagom, som är så icke-mätbart att det inte ens går att översätta till andra språk.

Min sambo brukar säga att gräset blir grönt där man är om man vattnar det, vilket är en bra poäng men man kommer heller ingenstans av att bara titta ned i marken. Så jag tar med mig min mentala vattenkanna och vattnar där jag går, tänker jag. Och håller tummarna för att det blir lagom.