Ett så namnkunnigt KVK-lag borde skrämt ungdomliga Engelholm redan på uppvärmningen i Vingåkers sporthall.
Men, och det kan ju ibland vara tjusningen med idrott, allt blir inte alltid som man tror. När matchen kom igång var det planens yngsta spelare, 15-åriga Isabelle Haag, som fintade, smashade, blockade och servade bort hela KVK.
Det var ärtbössor mot grovkalibrig ammunition. Det var entusiasm och spelglädje mot frustration. KVK-kollapsen var lika total som oförklarlig.
Engelholm hittade enkelt de tomma ytorna på KVK:s planhalva, skånskorna var vakna för allt och med i varenda boll tills den gick i golvet medan KVK stod häpet och tittade på och blev lika lättläst som lättlurat av motståndarna.
KVK-tränaren Daiva Simokaitienes kroppsspråk gick inte att feltolka. Hur kunde ett lag med fem spelare som bara för ett år sedan tog en historisk trippel med segrar i Ligacupen, grand prix och SM-guld och i år förstärkts med ytterligare några hemvändande proffs rasa ihop så fullständigt?
– Redan efter fyra bollar glömde spelarna helt den plan vi bestämt oss för, sa Daiva Simokaitiene.
Visst, alla spelarna är inte kuranta. Det finns inget lugn i laget. Men det ursäktar inte en så blek insats. KVK var aldrig med i matchen, tappade första setet med 11–25, var lite, lite på gång i andra innan det också förlorades med 21–25 och så lika genant stora 11–25 i sista set. Trots all rutin var det ingen som klev fram och tog ansvar och när Andrea Jacobsson efteråt fick priset som bästa spelare hade juryn kunnat blunda och dragit fingrarna över laguppställningen och stannat vid vilket namn som helst.
I Engelholm däremot var konkurrensen tuffare om priset. Nu föll det på Sophie Wallner, men hade lika gärna kunnat gå till någon av systrarna Anna och Isabelle Haak. Det var ju de som med sitt variationsrika spel ställde KVK. Eller som fick KVK-spelet att Haaka upp sig om man så vill.