Tillsammans med maken Kim och goda vänner var trebarnsmamman Linda Stensson på minisemester i Polen.
– Jag vaknade på morgonen och kände mig pigg. Sedan hände något och det blev ambulans. På väg till sjukhuset smällde det till i huvudet. Det kändes som om en kniv som vreds om på vänster sida, berättar Linda.
Hon kunde inte prata, inte kommunicera på något sätt, men hade full koll på vad som hände runt henne. Linda förstod att hon var riktig dålig.
– Jag var rädd att jag aldrig mer skulle få träffa barnen. När jag såg en läkare som hade papper och penna och pekade på att jag vill låna det. Jag ville skriva att jag älskade Kim och barnen. Men jag kunde inte skriva. Då försökte jag styra pappret mot pennan i stället. Kim förstod mina knackiga bokstäver, och sa att han visste det.
Linda repade sig så pass att hon efter några dagar fick åka hem till sjukhus i Sverige. Sedan blev det Kullbergska och Akademiska sjukhuset i Uppsala innan Linda äntligen fick komma hem till sin familj. Men efter tre veckor smällde det till i huvudet igen, i bakhuvudet.
– När jag kom till sjukhuset kunde de inte hitta något som var fel. Men sedan dess har jag levt med yrsel. Det känns som att någon pillar mig i huvudet och hela världen snurrar, och ibland vet jag inte vad som är upp eller ner.
Linda delar upp livet i före och efter sjukdomen.
Före sjukdomen hade hon börjat ett nytt jobb på förlossningen i Örebro, ställde till med middagar för familj och vänner och älskade att ha många järn i elden.
Efter sjukdomen har Linda svårt att komma ut. Hon är känslig för intryck genom ljus, ljud och rörelser. Att åka bil går inte. Yrseln gör att hon behöver hjälp av ett gåbord för att inte ramla. Dessutom har Linda ett ständigt illamående, tjut i huvudet och en stor trötthet.
– Det är jobbigt att behöva så mycket hjälp. Förut bad jag nästan aldrig om hjälp. Det var ju jag som hjälpte alla andra.
Hon har lärt sig att ignorera dammråttor och gräskanter i trädgården som lever ett eget liv. Men hon kan inte förlika sig med att förlora så mycket tid med barnen under deras uppväxt. Och att Robin, 15 år, Amanda, 13 år, och Hugo, 11 år, ska leva med en mamma som inte mår bra.
– Någonstans är jag ändå glad att barnen var så pass stora när det hände och att de klarar sig själva till stor del.
Den ork Linda har går åt till att vara uppe när barnen är hemma. Genom sociala medier och bildsamtal kan hon hänga med i deras aktiviteter.
Även om Linda accepterar sjukdomen och försöker göra det bästa av situationen, sörjer hon det hon inte kan göra.
– Jag känner mig ledsen när jag är hemma och Kim gör saker med barnen. Jag är ju aldrig med. Det gör ont.
En kurator som gör hembesök fungerar som en ventil där Linda kan ösa ur sig allt som är jobbigt. I sin sjukdom har Linda hjälp och stöd av läkare.
– För mig finns inget alternativ, jag ska bli frisk igen. Jag vill bara vara vanliga Linda igen.
Och katten Putte som kom i januari ger nytt hopp.
– Jag klurade på något som vi som familj skulle ha glädje av. Han är världens mest bortskämda katt.
På Facebook hittade hon omplaceringskatten Putte som behövde ett nytt hem.
– Jag blev kär på en gång när jag såg bilden av honom. Han flyttade in i januari i år och han är redan en i familjen. Han är det bästa som hänt oss sedan jag blev sjuk, säger Linda.