Axel Jakobsson, ungkulturpristagare i hemkommunen Vingåker och förra årets segrare i solistklassen i musiktävlingen Talangen i nya hemstaden Örebro, föddes utan ögon. Men att bygga en artikel på vad som fattas honom vore djupt orättvist. Axel Jakobsson är en vanlig ung man med ovanligt många gåvor och ett driv utan vilket han knappast skulle vara den han är i dag. Han gör inget halvdant och vill vara bäst på det som han tar sig för. Att ha en vinnarskalle är nödvändigt, tycker han, och hans integritet och ambitioner framgår tydligt när Katrineholms-Kuriren träffar honom hemma hos pappa i barndomshemmet i Vingåker.
- Jag drivs av att jag får vara med om roliga saker. Men det är inte kul alla dagar, inte ens att spela, säger han och förklarar att han ogillar att inte vara seende.
Men han lever som en seende, har gått i "seendeklasser" som han själv kallar dem och fått kämpa hårt för att hänga med när hans beställda skolböcker ständigt var försenade. Efter Hansjöskolan gick han musikklass på Södra skolan i Katrineholm och därefter estetprogrammet på Duveholmsgymnasiet.
- Estetprogrammet var en katastrof musikmässigt. Det var ingen ordning på musiklektionerna och nivån var väldigt låg, minns Axel Jakobsson.
Det blev bättre på Kävesta folkhögskola där han gick den tvååriga jazz- pop- och rocklinjen. Därpå har han gått musikhögskolan i Örebro, som han nu bygger på med att bli musiklärare genom en distansutbildning i Karlstad. Ett år har han kvar, och en stor del av det ska han tillbringa med praktik på gymnasieskolan Risbergska i Örebro.
De musikaliska förebilderna är många. Han räknar snabbt upp en lång rad artister.
- Elton John, Michael Bublé, Andrea Bocelli, Seal, Eva Cassidy, Bobby McFerrin, Toto som jag ska se i Örebro i juli, Robert Wells...
Klassiskt har aldrig varit Axel Jakobssons grej.
- Det är i den afro-amerikanska traditionen som jag har mina musikaliska rötter. Jag gillar rytmer, trummor, någon som wailar.
Och så skriver han själv musik, förstås. Ständiga tekniska landvinningar hjälper honom både i vardagens sysslor och musikskapandet. Den nya smarta telefonen bär han som vore den gjord av renaste guld. Den har en talfunktion som underlättar enormt, och som han också kan spela in musik på.
Men livet är så mycket mer än musik, framhåller Axel Jakobsson som har ett stort intresse för samhällsfrågor i allmänhet och journalistik och juridik i synnerhet. Den nyligen bortgångne journalisten Hannes Råstam är en idol, liksom Jan Guillou. Den sistnämnde är tacksam att imitera. Att härma röster är nämligen en annan av Axels färdigheter. Han gör både Göran Persson och revy-Hjalmar, och även Leif GW Perssons släpiga röst.
Det är en fröjd att höra hur han träffar rätt ton, precis som den där gången för 23 år sedan när ett litet barns fingrar började skapa bilder med pianotangenter. Gess och Bess var det, och på den vägen är det.