Birgitta, som inte vill framträda med sitt efternamn i tidningen, har arbetat ideellt som brottsofferstödjare i tre år.
Boj, Brottsofferjouren, får ekonomiskt stöd av Brottsoffermyndigheten och föreningsbidrag från kommunerna. Men stödpersonerna får ingen ersättning.
- Det var en kompis som frågade om jag ville bli brottsofferstödjare. Jag tycker att Boj gör ett bra arbete. Jag har själv blivit utsatt för brott och ville ge något tillbaka, säger hon.
Kontoret ligger i Katrineholm, men stödjarna arbetar med brottsoffer i de tre kommunerna Katrineholm, Vingåker och Flen. Från polisen får jouren information om offren. Ett informationsbrev skickas ut och därefter ringer någon från Boj upp personen.
- Den som utsatts går igenom en process. Säger man nej till hjälp när Boj ringer kan man vara i en fas där man inte vill prata. Men senare kan man känna annorlunda och vilja ha kontakt, säger Monica Leinedotter, anställd på Bojs kontor i Katrineholm.
- En del har behov av att prata, för en del räcker det att prata av sig. Om jag hör att någon behöver mer djupgående hjälp kan jag tipsa, säger Birgitta som vill betona att brottsofferstödjarna inte är psykologer eller terapeuter.
Alla stödjare går en utbildning, men ser sig som "professionella medmänniskor".
Hur man kan reagera när man utsatts för brott varierar.
- Många har en känsla av utsatthet, att någon varit inne. Många är rädda att tjuvarna ska komma tillbaka, säger Birgitta, som inte själv haft mer än ett samtal med ett offer för bostadsinbrott.
- Han var en rätt stor och kaxig kille, men kände sig ändå olustig och otrygg hemma.