När det egentligen började vet inte Isabella Lundgren i Vingåker. Men för 15 år sedan stod det klart att hon hade en underfunktion i sköldkörteln, så kallad hypotyreos.
Medicinen blev den vanliga Levaxin, med ett konstgjort hormon som skulle få henne att fungera normalt. Men absolut ingenting hände. I 15 år har hon lidit av ledvärk, heshet, dålig blodcirkulation, högt kolesterolvärde, frusenhet och svettningar, och så denna brist på ork som har överskuggat allt det andra.
– Jag är 66 år nu. I alla år har jag varit orkeslös, inte orkat någonting. Jag gick i delpension, jobbade färre dagar i veckan, gick i pension vid 63.
Inte kopplade hon symptomen till sköldkörteln. Det gjorde inte heller läkarna, eftersom blodproven sa att allt var som det skulle.
Läkaren som ställde diagnosen hade bara pratat om att hennes depressioner berodde på sjukdomen, och hon åt ju både Levaxin och psykofarmaka.
– Jag har knagglat mig fram genom livet. Det har varit så arbetsamt.
Något svar på varför hon fortsatte att må dåligt har hon aldrig fått. Men så sökte hon nyligen fakta om hypotyreos på nätet – och pusselbitarna föll på plats när hon fann information om docenten Stefan Sjöberg och kunde koppla sina symptom till sköldkörteln.
Enligt Sjöberg blir många patienter eventuellt inte symptomfria med Levaxin, eftersom de inte kan omvandla hormonet tyroxin till det aktiva hormonet trijodtyronin. Det syns inte på blodprovet att de fortfarande är sjuka trots medicinering. För dessa patienter kan det i stället behövas läkemedel med det sistnämnda hormonet, enligt docenten som forskar vid Karolinska institutet.
Nu sätter Isabella Lundgren allt hopp till möjligheten att få en ny medicin som kan dämpa hennes symptom. Men vårdapparaten ger henne olika bemötande. Hon tycker inte att någon har bemödat sig om att en gång för alla gå till botten med hennes sjukdom.
När hon ringde sjukvårdsrådgivningen fick hon rådet att söka privat vård, berättar hon. Hon kom i kontakt med en läkare på Sophiahemmet som gav henne rådet: "var inte så svensk – slå näven i bordet och säg: hur går vi vidare?".
Och nu vill Isabella Lundgren uppbåda kraft att slå den där näven i bordet. En ny läkartid väntar.
– Jag lever ensam och har aldrig orkat med något mer än mitt arbete. Det är ett halvt liv. Jag vill inte leva så här.