Katt utan anor är guld värd för Björn

Vid ett första påseende är han som vilken katt som helst. Han snor fjäskande runt benen, buffar mot ytterdörren och jamar uppfordrande.

Han vill ut. För här i Byle finns äppelträd att klättra i. Grannar att smyga på. Och fåglar att sätta klorna i; tre dagar i rad har han stolt burit hem sådana fångster.

‒Han kan vara lite jobbig. I morse väckte han mig vid sex genom att bita mig i benet. Han bråkar och då bråkar jag tillbaka. Men jag bits inte.

Björn Borgiel är på helgbesök hos föräldrarna på landet. Och naturligtvis är Gandhi med. De två har varit oskiljaktiga sedan sensommaren 2016, då huskatten kom in i Björns studenttillvaro i Karlstad.

‒Det var lite ensamt i lägenheten, så mamma och jag började titta efter en katt. Jag ville ha en med fläckigt mönster men ingen raskatt. De är så himla dyra.

Via en Blocketannons föll valet på Gandhi, den sista hanen i en kull utanför Örebro. Den knappt tre månader gamla kissen blev en present till Björns 21-årsdag – och är vid närmare påseende inte alls vilken katt som helst. Framför allt inte för husse.

Gandhi för sig som en mästare och har ett vinnande sätt – charmfullt också när han vägrar att sitta still framför kameran.

Han må vara bara en ”bondkatt”, en alldeles ordinär huskatt utan fina anor och stamtavla. Men han har likafullt påbörjat en karriär som utställningskatt och blev tre gånger i fjol Best in show vid olika tävlingar.

Och gissa vem som i oktober ställde upp i World show i holländska Riiswijk? Just det.

Att Björn och hans katt fick upp ögonen för utställningssvängen var mest en slump.

‒Jag visste inte ens att man kunde ställa ut huskatter.

Men det visste en bekant till familjen, som på Facebook såg en kort film med Gandhi när denne begick lustmord på presentpappren vid Björns 21-årsfest.

‒Hon föreslog att han skulle ställas ut så jag testade. Jag gick med i Nerikes kattklubb och var med på en klubbutställning. Det gick inte så bra. Men det var kul! Nästa gång han ställdes ut blev han Best in show. När korthåriga katter ställdes mot långhåriga blev han Best of the best.

[fakta nr="2"]

Katter är inte direkt kända för att gå någon annans väg än sin egen. En utställningskatt måste klara att vidga sina vyer mer än så och därtill ha ett stabilt temperament. Det har Gandhi.

Han reser utan knussel till obekanta platser, tillbringar många timmar i bur och finner sig sedan i att bli lyft och klämd på av främmande människor. Han är ”kolugn”, som Björn uttrycker det.

‒Vi har provat lite kattagility också. Det gick inget vidare. Han bara lade sig ner. Jag fick locka honom med en räka för att han skulle ta sig igenom banan.

Utställningarna är utmärkta tillfällen att träffa nya människor och katter. Men roligast är att vinna, tillstår Björn. Den senaste tiden har dock framgångarna uteblivit och snart börjar husse sin masterutbildning. Så det lär bli färre utställningar framöver.

Men det är okej. De är vinnare ändå. De har ju varandra.

‒Han är gott sällskap och ger mig mycket kärlek.

Gandhi ser ut att hålla med. Men ännu mer ser han ut att vilja komma ut till träden och vinterfåglarna.