Det beror förstås på min livssituation och var i livet jag befinner mig åldersmässigt.
Jag är privatanställd och min lön kommer därmed inte från skattepengar. Jag har inga barn som behöver barnomsorg, förskola eller skolgång. Det kommer att dröja åtskilliga år innan jag behöver flytta in på Humlegården eller behöver hemtjänst. Jag får inte något försörjningsstöd från kommunen. Jag driver inte heller något företag som kräver tillsyn på miljö- eller livsmedelsområdet. Jag planerar heller inte att bygga något hus inom den närmaste tiden, så att jag skulle behöva sysselsätta någon kommunal byggnadsingenjör med mitt ärende.
Samtidigt så kör jag ju med min bil på kommunala gator och vägar – gator som också jag uppskattar när de är snöröjda om vintern. Jag tycker om när kommunen gör det fint i parker, planterar blommor och sätter upp vacker belysning under årets mörka månader. Sedan känns det tryggt att veta att det finns en räddningstjänst som kan komma och hjälpa mig om det börjar brinna eller om jag skulle råka ut för en olycka. Dessutom händer det att jag dricker av kommunens kaffe när jag går på kommunfullmäktige – det ser jag som en skatteåterbäring.
Kort sagt – jag betalar mycket pengar varje månad till Vingåkers kommun för att finansiera service som jag personligen inte använder – för närvarande – är bäst att tillägga. Betala skatt måste vi ju alla göra solidariskt, även om vi inte har några barn eller använder äldreomsorgen.
Som en av kommunens finansiärer så kan jag faktiskt bli ganska glad om jag ser att det jag betalar för faktiskt fungerar och att pengarna går till något bra.
Ett sådant exempel stötte jag på i veckan när jag och kollegan Tomas Nilsson besökte Humlegårdens centralkök i Vingåker för att göra ett reportage om verksamheten för främst äldre vilka har mattjänst. Dels kändes det roligt att få veta att min hemkommun faktiskt lagar och paketerar denna mat också till Katrineholms kommun, att Vingåker faktiskt är navet och ett centrum för något i relation till "stora" Katrineholm. Dels var det även roligt att få möta professionella människor som gör allt för att hungriga ungar i skolan och äldre personer ska få äta gott och nyttigt.
Det var när kostchefen Linda Hellström berättade om att det faktiskt finns skillnader mellan Katrineholms kommun och Vingåkers kommun, trots att man bedriver kostsamarbete, som jag blev extra glad. För de personer som bor hemma, men av olika skäl inte kan eller orkar laga sin mat och får sin mat hemkörd av kommunen, har det bättre i Vingåker enligt min tolkning. För Vingåkersborna är maten billigare än i Katrineholm. Man har också en mycket större valfrihet kring vad man vill äta, eftersom man får välja bland tio olika rätter. Det som gjorde mig allra gladast var beskedet att maten i Vingåker levereras personligen, i stället för att som i Katrineholm, levereras utan ett personligt möte mellan fyra ögon.
Att någon knackar på dörren, lämnar över en veckoranson med mat, tar emot nästa veckas matbeställning, växlar några trevliga ord och frågar om allt är okej är enkelt – men på samma gång oerhört värdefullt för en gammal människa som kanske sitter instängd i sin lägenhet och saknar sociala kontakter.
Jag minns när Kristdemokraternas gruppledare i Katrineholm, Joha Frondelius, med flera för några år sedan i en motion stred för att maten i Katrineholms kommun skulle levereras med en personlig kontakt. Frondelius fick ett sådant urbota dumt svar innan hans motion kastades i papperskorgen av majoriteten, nämligen att den personal som levererar mat skulle behöva utbildning i bland annat bemötande och hjärt- och lungräddning för att kunna plinga på och överräcka maten personligen. Dessutom skulle det kosta alldeles för mycket pengar och ett speciellt regelverk skulle behöva utformas.
Hallå! Räcker det inte med sunt bondförnuft och vanligt hyfs för att möta en gammal människa? Jag skulle i alla fall klara av att plinga på hemma hos en gammal person och överlämna mat utan vare sig regelverk eller utbildning i bemötande. Det sunda bondförnuftet tycks i alla fall fungera här i Vingåker. Det är då känns det roligt att betala skatt!