Måndagskväll i Hansjöskolans idrottshall. I omklädningsrummen ligger drivor av skor upp emot storlek 38. I hallen har gymnastikträningen precis blåsts av.
En skulle kunna tro att lugnet nu ska infinna sig, men icke. Några av tränarna byter bara pass, detsamma gör flera av barnen – medan ännu fler strömmar till. Allt som allt är de upp emot 40 på golvet, när musiken går igång i högtalarna och huvudtränaren Carina Maineborn busvisslar så att det skär genom både bas och diskant.
Nu är det dags för parkour. Det har blivit höstens fluga bland barn och ungdomar på orten. Trots att parkourföreningen är ny, är deltagandet högt. Också denna kväll finns åtminstone en ny traceur – så kallas en utövare som är pojke – i gänget. En flicka är en traceuse, för det är i Frankrike träningsmetoden har sitt ursprung.
Först: uppvärmning. Maineborn visslar och ungarna sätter sig i springande rörelse. Parkour går ut på att träna kroppen till att så smidigt och kontrollerat som möjligt kunna forcera olika hinder. Hur det kan gå till, och hur avancerat det kan göras, har barnen kunnat se på film.
– På youtube finns en massa bra parkourklipp, påminner Maineborn.
Kroppen är det enda hjälpmedlet. Därför är viktigt att värma upp den ordentligt. Vissa av övningarna får deltagarna att nästan slå knut på sig själva.
Men det är viktigt också att mentalt förstå parkour – och vad som kan hända om kroppen används fel. Därför ägnar Maineborn nästan hälften av passet åt att noga gå igenom momenten som ska övas. Några av barnen som varit med förut får visa. Alla får rungande applåder.
– Vad är en roulade? Någon som vet?
Jo, någon vet.
– Bra! Tänk på att det inte finns några dumma frågor. Vet man inte vad momentet är, ska man säga till. Det gäller er också, säger hon med en hastig blick mot klasarna av föräldrar som hänger utmed hallens ena vägg.
Nästa busvissling får de ivriga barnen på fötter. De sprider ut sig vid de olika stationerna. Nu ska de hoppa och rulla, volta och göra balansövningar. Här ges inga poäng, jämförs inga prestationer. De tävlar bara mot hindret.
Men det gäller att ha fokus. Vara disciplinerad. Parkour kan göra ont. Så lyssna för att lära, peppar Maineborn och visslar varnande när det börjar flamsas. Alla vet var dörren är.
Men framför allt vet de att ha roligt. Som Evelina Andersson, som efter passet pustar ut:
– Man får verkligen röra på sig!
Eller Wilmah Larsson, hon med svettig panna och förklaringen till varför hon och så många andra har blivit parkour-bitna:
– För det är så coolt.