– Vad jag minns är rösten i radio. Vi hade alltid på radion, pappa ville höra hela tiden. Det var en som hette general Dönitz som skulle prata. De sa att det skulle komma ett meddelande och då kom Dönitz och sa att de lagt ned vapnen.
Det minns Lilly Peedu, född 1926 och uppväxt i Täppelund.
Vid krigsslutet var hon 18 år gammal. Familjen drev handelsboden i Täppelund, som senare togs över av hennes bror. Kriget, som varade större delen av Lilly Peedus tonår, var en tid av varubrist, ransoneringar, kuponger och inkallade soldater.
– När Dönitz sa det, vi blev så konstigt lättade då. Vi hade satt upp mörkläggningsgardiner och klistrat kuponger. Varje kväll klistrade vi kuponger.
Lillys bror Allan var förlagd till Gotland.
– Mamma tog om mig och sa "nu kommer Allan hem". Men hon var orolig. Det var så mycket minor i vattnet. Men det gick bra, han kom hem. Han ringde hem redan samma kväll tror jag. Jag var för ung för att förstå hur orolig mamma var, både under kriget och när han skulle hem.
På kvällen firade familjen.
– Pappa var så rolig, han ville alltid fira. Han tog in konserverade krabburkar från butiken. Vi åt krabba på smörgås, men vi firade inte på något mer sätt.
Lilly Peedu minns ransoneringarna:
– Det var dåligt med mat under kriget. Ingen behövde svälta, men det var svårt att få tag i varor. Alla ville köpa på en gång om det kom ägg. De hade cikoria som växte på Gotland som de hade som kaffe. När man drygade ut det med riktigt kaffe gick det rätt så bra att dricka.
Efter kriget tänkte man att det inte skulle bli krig igen, berättar Lilly Peedu.
– Man var som lössläppt. Det var som ett järnband över bröstet som släppt. Atombomberna var otäcka, men man tänkte att det aldrig skulle bli krig igen. Om det skulle bli krig igen skulle det vara slut på en gång och det vore kanske lika bra. Så tänkte man, säger hon.
Efter kriget arbetade Lilly Peedu bland annat på Katrineholms-Kuriren, men senare arbetade hon på reklambyråer i Stockholm och Örebro. Hon bodde också i Smedjebacken en tid.
– Jag har varit överallt, säger hon.
Vilken dag som räknas fredsdagen varierar mellan olika länder. Den 7 maj kapitulerade Tyskland villkorslöst på alla fronter och redan samma eftermiddag eller tidig kväll började firandet på Kungsgatan i Stockholm. Stora folkmassor flockades på Kungsgatan och från kontoren i husen slängdes innehållet i papperskorgarna ut som konfetti. I många EU-länder och i USA firas den 8 maj som fredsdagen men under sovjettiden firades segern i "det stora fosterländska kriget" i stället den 9 maj med militärparader.