Det finns svenska markägare som sätter bommar i vägen för de utländska friplockarna. Lars-Gunnar Eriksson utanför Marmorbyn välkomnar de bulgariska gästerna och låter dem långtidscampa nära hans hem.
Hans inställning delar trakten i två delar, säger han. Vissa tycker att han gör rätt i att stötta bärplockarna, andra har en mer negativ syn på besökarna.
För Lars-Gunnar Eriksson är skälet att hjälpa enkelt: han har ett stort hjärta.
- Jag tycker synd om dem. Tänk dig att vara så fattig att du måste plocka blåbär för att få mat på bordet.
Han säger att han har besökt lägret vid ett tillfälle när det var matlagning på gång. Maten bestod av kokt vatten med socker och lök i, samt bröd till, berättar han.
När KK besöker lägret en förmiddag tillsammans med Lars-Gunnar Eriksson är det tomt på folk, förutom en medelålders kvinna som sitter tungt framåtlutad och rensar en plastback med blåbär. Hon förstår några ord svenska, ingen engelska, men det går att läsa ut mycket av kroppsspråket. Hon reser sig från marken, tar sig åt ryggen och grinar illa. Veckor av rensande och plockande sätter sina spår.
Bredvid sig på marken har hon också en back med mer eller mindre mogna lingon. Det är Lars-Gunnar Eriksson som har tipsat dem om att det kanske går att sälja lingon också.
När vi frågar kvinnan, Saimi Mustafa Suliman, hur många som bor i lägret visar hon siffran 16 med fingrarna. Där finns inga barn. Övriga bärplockare är i skogen eller iväg och säljer blåbär, ofta på Lövåsen i Katrineholm. Lars-Gunnar Eriksson säger att de säljer en del till Kopparberg, också.
Han pratar svenska med kvinnan, hon ler och svarar på sitt språk. De verkar förstå varandra utan att förstå ett dugg.
Saimi Mustafa Suliman visar runt i lägret där gruppen har bott sedan mitten av juli. Där finns ett tiotal tvåmannatält, några med presenningar över. Inne i tälten är det ombonat med madrasser och täcken. Några dunkar med vatten står mellan ett par av tälten. Kartongbitar eller tunna träskivor ligger utanför tälten som dörrmattor för att hålla smuts och väta borta.
Lutad mot ett tält står en hemmasnickrad blåbärsrensare med långt skaft som gör det möjligt att plocka utan att behöva gå med ryggen böjd. På linor mellan träden hänger kläder på tork, på en stubbe ligger en tvål och en rakhyvel. Det handlar om de enklaste av levnadsförhållanden. Arbetsdagarnas längd styrs av dagsljuset som nu krymper.
Det är inte första året som Lars-Gunnar Eriksson och hans fru Britta upplåter mark till gruppen från Bulgarien. Efter tre månader i skogen bryter lägret upp och lämnar få, om ens några, spår efter sig. Det finns en ömsesidig respekt mellan bärplockare och markägare.
- Så länge de städar upp efter sig kan de vara kvar. De gör så fint när de åker.
Men det finns som sagt människor som tycker att bären är svenskarnas, och att bärplockarna från andra länder stör. "Tänk om din dotter skulle åka till Bulgarien och plocka blåbär", säger Lars-Gunnar Eriksson till dem. Han tror att det handlar om rädsla för det okända.
- Det här människorna har inte gjort något illa. Dagens människor är så rädda för udda personer. Jag är inte rädd.
Det finns fler som inte är rädda. Härom dagen kom en kvinna till lägret med en påse kläder. Lars-Gunnar Eriksson ser gärna att fler skänker blåbärsplockarna mer än en tanke.
För det mesta klarar sig plockarna själva, berättar han. En av dem har hunnit lära sig lite svenska, till och med. Men när något går snett, som när bilen går sönder eller någon blir sjuk, vänder de sig till paret Eriksson och ber om hjälp för att kunna kommunicera med verkstad eller vårdcentral.
- Om de inte kan prata, vem ska annars prata för dem?