Tidigare trasig, nu på god väg att bli hel. Så kan man sammanfatta Amanda Svenssons viktiga bok om sin uppväxt som kantats av sexuellt övergrepp i sexårsåldern, hon berättar om sitt första minne vid tre års ålder när hon blev slagen för att hon vätt ner sig i sömnen. Hon rymde.
Vid sex års ålder utsatt för ett sexuellt övergrepp vid rastplatsen Kjesäter, och ut och in mellan fosterhem, kontaktfamiljer, ungdomshem.
Sen ett par förhållanden där hon var fysiskt och psykiskt misshandlad. Hon konstaterar att hon kände sig helt värdelös, att hennes självkänsla var noll, och att misshandeln och övergreppen till slut kändes rättmätiga, att det var hennes eget fel.
Men stark nog att ta sig ifrån båda förhållandena och sedan att ta sig vidare i livet. Men att bli fri från det förflutna låter sig inte göras i en handvändning.
Genom att skriva en bok om sina upplevelser har hon dels kommit till ro med sig själv, dels kommer boken att ligga till grund för att andra kvinnor som befinner sig i samma situation som Amanda Svensson kan få stöd. Stöd i att inse att det inte är deras fel at det finns medmänniskor som utsätter dem för terror och skräck.
I Värmland där hon, maken och fem barn nu bor, har hon kontakt med Kvinnojouren och ska ut till samtliga kvinnojourer för att föreläsa utifrån boken om hennes egna liv. På dessa föreläsningar kommer även socialtjänstemän och poliser att närvara.
De kommer att få en direkt vittnesbörd om hur socialen har agerat, hur hon sattes på ungdomshem bland missbrukare och kriminella, och själv vare sig brukade eller gick utanför lagen. Den socialsekretare i Vingåker som beslutade om detta ungdomshem har fått en bok där facit nu kan läsas.
Inte för att visa vem som har rätt och vem som har fel, utan för att visa att beslut medför konsekvenser för den som är utsatt.
Boken ska vara ett studiematerial vid dessa föreläsningar. Och ett av de viktigaste budskapen hon bär med sig är: Det är inte den som misshandlas som gör fel. Den skam som det kan innebära att bli slagen och förnedrad kan få många utsatta att tiga still och lida vidare. Men Amanda Svensson hoppas att hennes bok ska göra skillnaden.
Att skriva en bok baserat på egna erfarenheter medför naturligtvis att andra personer är med i boken, vare sig de vill eller inte. Det tog många år att färdigställa boken, för det var ett par kapitel av sitt liv som hon hade svårt, mycket svårt, att få nedtecknat. Men nu är det gjort och boken är tryckt.