"Jag har tagit semester för att Äka, det gick bra. Jag hade mÄnga dagar kvar och min chef Àr uppmuntrande. Sen betyder det mycket att fÄ göra de hÀr sakerna och jag tror att man blir bÀttre pÄ sitt jobb ocksÄ", sÀger Elin Pettersson frÄn VingÄker.
Elin Pettersson arbetar till vardags som kultur- och fritidschef pÄ VingÄkers kommun. Men Ànda sedan Rysslands invasion av Ukraina har hon haft en gnagande kÀnsla av att hon vill göra nÄgot för att hjÀlpa till. Den 2 mars följde hon med en konvoj pÄ sex bilar och tolv vuxna som Äkte ner till Polen med förnödenheter.
â Jag kĂ€nde att jag behövde göra nĂ„got mer Ă€n att bara skĂ€nka pengar. Vi hade jĂ€ttemycket mat och filtar som vi lĂ€mnade vid grĂ€nsen. DĂ€r finns ett logistikcenter dĂ€r ukrainare och polacker arbetar tillsammans. Vi lastade om alla saker pĂ„ en lastbil och Ă„kte in över grĂ€nsen, berĂ€ttar hon.
Efter att hon hade kommit hem igen efter sin första vÀnda kÀnde hon att det fortfarande fanns mycket kvar att göra. Hon startade en insamling med sin mamma och fick kontakt med fler volontÀrer.
â NĂ€r man Ă„ker och hjĂ€lper till blir det som ett nĂ€tverk. NĂ„gra i det hĂ€r första gĂ€nget var kvar nĂ€r jag skulle Ă„ka ner igen. Jag hade kontakt med dem och fick veta vad som behövdes.
Dessutom trĂ€ffade hon en kvinna som heter Natalia som ville Ă„ka med. Natalia fick inte tag pĂ„ sin familj som var kvar i Ukraina. SĂ„ onsdagen den 16 mars bar det av igen. Denna gĂ„ng var de fem personer i tre bilar, fullpackade med mat, mediciner, elverk, motorsĂ„gar â allt enligt önskemĂ„l frĂ„n personer pĂ„ plats vid grĂ€nsen.
â Vi handlade innan vi kom till Warszawa. Vi handlar helst inte nĂ€ra grĂ€nsen eftersom de som kommer dit behöver den maten, men samtidigt vill man ocksĂ„ stötta det lokala nĂ€ringslivet, sĂ€ger Elin Pettersson nĂ€r vi först hörs den 19 mars.
Hon hade hyrt en stuga i den polska staden Hrebenne, som ligger precis vid den polska grÀnsen. En och en halv timme dÀrifrÄn med bil ligger Lviv, vÀstra Ukrainas största stad. DÀr packade de svenska volontÀrerna ur sina bilar pÄ ett lokalt mottagningscenter.
â Det Ă€r mammor och barn som kommer dit, de kommer frĂ„n hela Ukraina. De fĂ„r ett kit med förnödenheter för att kunna bo i ett skyddsrum. En del av dem stannar i skyddsrummen medan en del kommer dit bara för att landa efter kriget.
Bilarna som har Äkt frÄn Sverige lastar av förnödenheter som mat, klÀder och medicin pÄ ett mottagningscenter i Ukraina.
De lÀmnade ocksÄ av Natalia hos sina förÀldrar i Lviv. FörÀldrarna hade inte bara klarat sig frÄn bombningarna, de ville ocksÄ bjuda in hela sÀllskapet pÄ middag. Elin Pettersson blir rörd av bara tanken pÄ att personer som lever mitt i ett brinnande krig tar sig tid och energi för att bjuda pÄ mat frÄn sina begrÀnsade förrÄd.
â Det kĂ€nns sĂ„ osvenskt. De sĂ€ger direkt att vi mĂ„ste komma in och sĂ„ blir vi bjudna pĂ„ mat. Bland annat inlagda Ă€pplen med nejlikor, det var jĂ€ttegott. Jag frĂ„gade om receptet men jag fick en burk att ta med mig hem istĂ€llet, sĂ€ger hon.
I den polska grÀnsstaden Medyka lastas sex portugisiska minibussar med fÀrska förnödenheter för att fraktas till mottagningscentret i Ukraina.
Under natten mot den 18 mars gick Äter flyglarmet i Lviv, precis som varje natt. De boende kallar det för ren terror, berÀttar Elin Pettersson. Just denna natt trÀffade Ätta missiler en flygplats precis utanför staden. Elin Pettersson funderar lite innan hon svarar pÄ frÄgan om de Àr oroliga nÀr de Äker över grÀnsen.
â Just dĂ„ var det lite spĂ€nt, man Ă€r lite pĂ„ spĂ€nn hela tiden. Men barnen Ă€r ute och leker, det kĂ€nns inte som att det pĂ„gĂ„r ett krig, pĂ„ ett sĂ€tt. Det Ă€r en jĂ€ttekonstig kĂ€nsla. De leker och har kul medan vi Ă„ker in och lĂ€mnar vĂ„ra grejer och Ă„ker dĂ€rifrĂ„n för att vi kĂ€nner oss otrygga. Men det hĂ€r Ă€r deras liv just nu, de har inget annat val. Sen nĂ€r vi kommer in i Polen igen slĂ€pper spĂ€nningarna.
En dag bland andra i det krigsdrabbade Ukraina: Solen skiner och barnen leker pÄ bakgÄrden. Om nÀtterna tjuter flyglarmen och explosioner hörs pÄ avstÄnd.
Under ett av vÄra samtal Àr Elin Pettersson pÄ plats vid den ukrainska grÀnsen. Hon visar en kort sekvens frÄn flyktingmottagandet genom telefonens bildsamtal. Det Àr ett myller av mÀnniskor som gÄr med sina vÀskor och barn i handen. LÀngs vÀgen stÄr tÀlt frÄn organisationer som UNHCR och bussar som leder till sÀkerheten i nÀrliggande lÀnder som Polen.
â Att vara pĂ„ den hĂ€r platsen Ă€r jobbigast, sĂ€ger hon sammanbitet medan telefonen sveper över omgivningarna.
Vid grÀnsen mellan Polen och Ukraina har vÀlgörenhetsorganisationer och religiösa samfund satt upp tÀlt dÀr de erbjuder hjÀlp. DÀrifrÄn slussas flyktingar vidare in i Polen och till andra lÀnder.
Har de hÀr resorna Àndrat din förstÄelse för kriget pÄ nÄgot sÀtt?
â Allt annat i livet kĂ€nns liksom ganska futtigt. NĂ€r jag kom hem efter den första svĂ€ngen kĂ€nde jag det som mĂ„nga beskriver, att man vill Ă„ka tillbaka. Det ger en större mening att kunna hjĂ€lpa till. De hĂ€r smĂ„sakerna i vardagen blir sĂ„ smĂ„, man fĂ„r verkligen perspektiv pĂ„ livet.
Hon Àr tydlig med att hon inte hade Äkt tillbaka till Ukraina om hon inte hade kÀnt att de gjorde nytta, om hon hade kÀnt sig i vÀgen.
â Men jag kĂ€nde verkligen att vi behövdes och vi behövs fortfarande. De som stĂ„r hĂ€r vid grĂ€nsen och fraktar och sorterar, det Ă€r inte de stora organisationerna, det Ă€r privatpersoner.
Hur mÄr de volontÀrer du har trÀffat pÄ plats?
â De Ă€r trötta. Det Ă€r ganska tungt att lasta om varor. Jag var pĂ„ ett center strax innan Lviv idag och hon som driver det berĂ€ttade att alla dĂ€r kommer att stanna tills centret bombas om det behövs. Jag tĂ€nkte pĂ„ mod och stolthet. Hon pratar sĂ„ varmt om sitt land och det hĂ€r centret. Det finns en otrolig vĂ€rme och stolthet i vad de hĂ€r mĂ€nniskorna gör.
"Ett mottagningscenter inne i Ukraina. Varje dag kommer nÀrmare 200 kvinnor och barn hit. Hit kommer de som Àr pÄ flykt frÄn de södra, östra och norra delarna av landet.
HÀr fÄr de 'kit' med förnödenheter, sÄ pass att de ska klara sig i skyddsrummen ett par dagar. Ingen fÄr bo kvar, för den platsen finns inte", berÀttar Elin Pettersson.
Under onsdagen den 22 mars nÀr vi hörs igen Àr Elin Pettersson tillbaka i Sverige. Hon har precis lÀmnat NynÀshamn och i tre bilar har den svenska konvojen med sig tolv flyktingar och en hund. De hÀmtades i polska Warszawa dÀr den svenskbaserade organisationen A demand for action hjÀlpt dem frÄn de hangarer dÀr tusentals flyktingar samlats.
â Det Ă€r som förvaring, det Ă€r kĂ€nslan. De har bara tĂ€ltsĂ€ngar och det Ă€r sĂ„ lĂ„ng kö till duscharna att mĂ„nga duschar mitt i natten. MĂ„nga Ă€r ocksĂ„ papperslösa. Det Ă€r verkligen fruktansvĂ€rt, sĂ€ger Elin Pettersson.
DÀr fick hon kontakt med en kvinna och hennes tioÄriga dotter med svÄr autism. Elins dotter ocksÄ har autism och hon kÀnner direkt att hon behöver hjÀlpa till. Efter en lÄng rundringning hittar hon ett familjehem för flickan och mamman i Sverige.
"Jag trÀffade ett ukrainskt Àldre par med en Àldre hund och en Àldre bil vid grÀnsen. De log mot mig. Jag hittade dem sedan pÄ motorvÀgen till Warszawa körandes i 70 kilometer", berÀttar Elin Pettersson.
Hur mÄr du nu?
â Jag kĂ€nner nu att jag Ă€r ganska trött, mentalt trött. Nu tror jag inte att jag kommer att Ă„ka tillbaka pĂ„ ett tag. Jag tror att man behöver ta en paus för att orka. Jag har hört fler sĂ€ga att volontĂ€rerna tar slut av utbrĂ€ndhet eftersom behovet av hjĂ€lp tar aldrig slut. Det kommer att finnas hjĂ€lpbehov i Ukraina under en lĂ„ng tid framöver. Det Ă€r flera stĂ€der som inte ens finns kvar.
Snart fÄr Elin Pettersson komma hem till sin egen familj. Men först, efter att de har lÀmnat av barnet och mamman pÄ familjehemmet, styr hon kosan mot sin egen mamma.
â DĂ„ fĂ„r hon ta hand om mig, dĂ„ Ă€r cirkeln sluten.