I Vingåker finns det gott om dem, här möter du tre. Nästa lördag blir en utsedd till Årets eldsjäl.
Olov Eriksson, 72, kom precis hem från älgjakten. Han har orange på kepsen, blöta gummistövlar vid dörren och är klädd i fleece.
Men han har inget skott att skryta om denna dag.
– Laget fällde tre hjortar men jag sköt bom, skrockar han.
I rader på hemmets väggar hänger dock troféer från mer framgångsrika jaktäventyr. Älg. Hjort. Rådjur. Vildsvin; mitt i prick.
– Men det är nog dags att avveckla jakten och vapnen nu. Jag orkar inte riktigt i skogen längre, funderar han och vilar lite i den nystädade lägenheten på Herrgårdsvägen.
Rummet doftar såpa och öppet fönster. Damerna från serviceföretaget har dammat både högt och lågt så nu är här skinande rent. "Vi käftar lite på Olle också", försäkrar damerna och försvinner ut över gården.
Förbi cyklarna. Alla barnens cyklar. Som är skälet till att Olov Eriksson har nominerats till utmärkelsen Årets eldsjäl. Och blivit något av en morfar eller farfar för ungarna på gården, de flesta flyktingbarn.
Han hjälper dem att laga cyklarna, men köper också in begagnat och rustar dem till de barn som behöver en cykel föräldrarna vill betala. Nu är cyklarna uppe i ett par dussin.
Han behandlar alla barnen lika, vill att de ska kunna leka tillsammans, tycker om livet och rörelsen på gården.
– En är väl lite barnslig ... Men ingen hade från början ens en cykelpump. Det var så det började, jag skaffade en pump.
Ju fler barn som började cykla i området i somras, desto fler blev punkteringarna. Då satt Olov Eriksson under "korkeken" på gården och mekade med slangar, laglappar och solution. Han påpekar noga att han inget betalar ur egen ficka. Det har han inte råd med.
Med omsorgen för barnen följer också att han ställer krav. De får inte leva bus med cyklarna, inte köra på och göra illa någon annan.
– Det gäller att rya åt dem ibland, ler Olov Eriksson som vunnit såväl barnens respekt som deras tycke.
– Är det nåt, så ropar de. Ibland kommer de in och vill ha plåster. Eller berätta att de gjort något dumt, säger han och tittar ut över cyklarna på gården.
Den som skulle trampa på pedal hela vägen mot Högsjö skulle nå fram till en välkomstskylt. "Tänk långt. Handla nära", står det där. Det har dubbla betydelser.
En bit in i byn, i Folkets hus källare, tänder Karl-Gunnar "K-G" Leonardzon, 64, belysningen. Sedan kopplar han på snacket, med den öländska dialekten. Han går loss om scenbyggen, mikrofoner, mixerbord och gitarrerna på väggen; om twilite-röd sten till bardisken, om att ordna och fixa och dona för att få det man vill.
– Du får stoppa mig om det blir för mycket!
Leonardzon är nominerad till Årets eldsjäl som den drivande kraft han är i flera viktiga Högsjöprojekt. Ett är kampen för att kunna tanka på orten. Ett annat är fajten för matbutiken. Ett tredje är satsningen på mer lokal föreningssamverkan.
Men framför allt är han eldsjälen bakom Musikcafé Högsjö, sång- och musikarrangemanget som blivit så framgångsrikt att det ska göra orten till en medelpunkt i trakten.
– I Sverige, spär han på.
Leonardzon vill fylla en funktion. Kanske är det därför hans yrkesverksamma bana varit så brokig med ömsöm anställningar, ömsom egna företag. Han började som plankstrykande målare och slutade som vd. Men är det något som genomsyrar allt han är och gör, så är det Musiken.
Han började spela pop som 16-åring och sedan dess har han och musiken varit oskiljaktiga. Han har spelat – och spelar fortfarande – i olika band, framträder solo, har skrivit upp emot 100 egna låtar och har en gedigen gitarrsamling. Han är sin egen inspelningstekniker, roddare och arrangör – allt i ett. Och han lyckas med det han företar sig.
– Jag är målinriktad, viker inte en tum. Det är det viktigaste för att lyckas. Och för varje grej vi lyckas med här i Högsjö, lite närmare varandra kommer vi.
För 20 år sedan ville Helena Mählqvist, 55, inte komma närmare en häst än en armslängd. Det var när dottern Katarina blev ridelev i Vingåkers ryttarförening – och Helena Mählqvist blev en av Vårnäs alla "ridmammor", som hon säger.
I dag är hon så hästbiten som det bildligt talat går att bli. I VRF:s stall har hon sin egen Tompa, och hon har gjort allt det som gör en nybakad ridförälder till en fullfjädrad VRF:are: ramlat av hästen, blandad saft i kaféet, skrivit domarprotokoll, lett handikappridningen, varit tidtagare.
– Jag tycker det är oerhört givande att ge av ens tid till en förening. Men går jag in i någonting ska det vara hundraprocentigt. Jag vill känna att jag kan vara med och påverka.
Helena Mählqvist är nominerad till Årets eldsjäl för sin insats som VRF:s kassör. I det tysta lägger hon ner åtskilliga timmar i veckan på föreningens löner, böcker och skatter. Det är rakt ingen kaffekassa att handskas med: i fjol omsattes mellan tre och fyra miljoner kronor.
Med ett snett leende kallar hon sig "pappersmänniska". Hon klarar sitt uppdrag på handens fem fingrar tack vare arbetet som ekonomiansvarig i familjeföretaget Mählqvist rör. Av kompisarna på Vårnäs har hon till och med förärats en jacka med trycket "Årets cash hunter".
Men det är, som sagt, inte pengarna som får världen att snurra. Helena Mählqvist tycker att kassörsuppdraget är lika viktigt som att ställa upp en nedfallen stallkratta, plocka upp ett godispapper från stallbacken, torka av kafeteriaborden eller bara säga hej till en besökare.
– Det är svårt i dag att få folk att arbeta ideellt. Jag brinner för att få folk att hitta det engagemanget. Det är så ofta jag hör "vad får jag om jag gör det här?". Det funkar inte så. Man ska inte vinna materiellt på att vara med i en förening, det är en känsla man vinner!