Det enda som regnade var almfrön som dansade i vinden över gårdstunet vid Viala hembygdsgård, när den årliga spelmansstämman arrangerades där på söndagen. Det var både spel från scen och buskspel, med fioler, nyckelharpor, gitarrer och ett och annat dragspel i det fina försommarvädret.
Stämman anordnades för nionde gången, berättade föreningens ordförande Kurt Stenman, och alla som vill får vara med och spela.
– Alla som kommer får vara med, alla med akustiska instrument, sa han, som själv spelar fiol.
I förväg, och på lappar uppsatta vid ingången till hembygdsgården, sprids information om vilka låtar som kommer att spelas från scen, och den som så vill kan öva i förväg.
– Det var betydligt mer spelmän i Vingåker förr, på 70- och 80-talet, sa Kurt Stenman, men han var ändå ganska nöjd med uppslutningen på söndagens spelmansstämma.
Vid 14-tiden var ungefär 70 personer på plats vid hembygdsgården, varav ungefär hälften hade med sig instrument.
Fyra av dem buskspelade tillsammans vid det ålderdomliga härbret, där humlen klättrar över väggarna. Det var Hans Strömbergsson, som spelade gitarr, Anita Lönngren, fiol, Victoria Eriksson, nyckelharpa och Håkan Wassén, oktavfiol.
Tre av dem känner varandra, men den fjärde, Håkan Wassén, konstaterade att vänskapen återupplivas vid spelmansstämmorna.
– Vi blir vänner en gång om året. Det är så det fungerar, man ser några som spelar ihop, man går dit och spelar tillsammans med dem, sa han.
Hans Strömbergsson höll med:
– Det är buskspelets essens. Fyra säger "vi kör den", och de andra säger "hur går den nu igen?".
Man behöver egentligen inte kunna låten, förklarade Victoria Eriksson.
– Man kanske inte kan låten, men man kan någon ton här och där och hänger på.
Hon har själv byggt sin nyckelharpa och kunde berätta att den fyller 16 år i december, innan hon och de andra buskspelarna drog i gång låten "1814".