Första inbrottet i deras sommarboende en bit utanför centralorten var i mars 2011. Mannen var ute i stugan över dagen, på natten slog tjuvarna till.
- De gick inte in i huset. Men bodarna hade de varit i. De tog gräsklipparen, snöslungan, borrmaskinen, allt, säger kvinnan i paret.
Nästa gång, i juli 2011, hade tjuvarna varit inne i huset.
- De hade öppnat frysskåpet, så golvet var förstört. De tog lättöl i kylskåpet och ett par stövlar för mig, så jag tror det var en dam med. En kofta och en kikare tog de. Det fanns ju inget särskilt att ta, man förvarar ju ingenting i sommarhuset, säger kvinnan.
Hon tror att det handlar om en lokal liga, från Katrineholm eller Vingåker.
- När det återkommer hela tiden är det någon från trakten.
Tredje inbrottet dröjde till mars 2012.
- Då var de i bodarna igen, men då fanns det inte mycket kvar. Då hade de ställt bilen en bit ifrån och gått; man såg fotspåren i snön.
Efter inbrotten har paret blivit mer vaksamt. Mannen och kvinnan antecknar registreringsnumret på alla bilar de inte känner igen, ringer och kontrollerar vem som äger fordonen.
De har också ordnat så att en person är i stugan när de inte är där själva.
- Polisen sa att är vi där kommer inte tjuvarna.
Inbrotten har kostat paret mycket pengar. Försäkringen gav inte mycket i ersättning. De har bytt alla lås på bodarna och har tvingats att byta köksgolv.
- Vi är ju fattigt folk, vi försöker ha stugan kvar. Vi har inte mycket, säger kvinnan.
Hon tror att inbrotten beror på arbetslösheten.
- På 30-talet hade de AK-jobb. Varför kan de inte ha något sådant nuförtiden? Ungdomarna behöver känna sig behövda.
Hon önskar att polisen var mer synlig i Vingåker med omnejd.
- Jag tror att de sitter inne för mycket. På 50-talet var de ute jämt och visade sig.
Paret vill inte vara med på bild eller figurera under sina namn i tidningen. Men mannen och kvinnan är för den sakens skull inte rädda.
- Innerst inne tänker jag att tjuvarna inte ska få vinna över oss.