I ett vitt hus en bit från vägen mot Österåker bor Leif Wetterström. Utanför lyser en ny altan i vårsolen, med rullstolsramper åt två håll, den har kommunen fixat. I en hög tall hörs hackspettens hamrande. Vårsolen lyser så starkt att Leif Wetterström får be sin assistent Eirini Karypidou hämta solglasögonen, men våren har han längtat efter. Han är ingen vintermänniska, säger han.
Eirini Karypidou bor i Ösmo nära Nynäshamn, och har lång resväg till jobbet. Men när Leif Wetterström flyttade hit i oktober följde hon med som assistent.
"Bara jag får hit en säng kan jag bo här", berättar han att han tänkte om det lilla huset, och på bara några dagar lyckades han ordna så att Eirini Karypidou fick "flytta med". Nu kommer hon och jobbar tre dagar i veckan och sover över i gästrummet.
– Jag tycker om jobbet. Det är lätt att jobba med Leif. Han är snäll och det är ingen stress, säger Eirini Karypidou, som varit i Sverige i två och ett halvt år. Redan i hemlandet Grekland arbetade hon som personlig assistent. Hon har också jobbat som städerska och på fabrik.
– Personkemin är viktig. Det måste finnas vissa bitar som stämmer, man måste ha något att prata om. Vi pratar om barnen, säger Leif Wetterström. Både han och Eirini Karypidou har två barn.
Han har sjukdomen MS, multipel skleros, av den primärt progressiva formen som inte innebär att sjukdomen kommer i skov, utan att han försämras gradvis hela tiden. Han har många symptom; balansrubbningar, magproblem och han blir fort trött.
– Jag har lärt mig nu att säga i från när jag inte orkar. Det gjorde jag inte förr.
Han är född på Söder i Stockholm. Under sitt yrkesverksamma liv arbetade han med barn och ungdomar, efter ett fyraveckorsvikariat på barnstuga 1972 blev han kvar, en av ytterst få män i barnomsorgen på den tiden. Han började sedan jobba på en fritidsgård och det ledde till arbete på en kvartersgård.
– Det var ännu roligare än dagis och fritids. Det var ungar från 10 år och upp till 13-14. Vi hade filmvisningar, och "kladderi", när dagmammorna kom med småbarnen som fick kladda med fingerfärg.
Själv gifte han sig och fick två barn, en son och en dotter. Sonen föddes med en synskada. Näthinnan var inte utvecklad, men med åren förbättrades sonens syn så att han numera klarar det mesta själv. Dottern, Liza, har fått två barn, och Leif Wetterström ber Eirini Karypidou hämta fotografier.
– Jag har haft för höga krav på mig själv. Jag har alltid velat visa att jag kan något, säger han, och berättar att han tror att stress ledde fram till att sjukdomen bröt ut 1992.
Diagnosen "nervinflammation" fick han 1993, och han slutade jobbet vid ungefär samma tid. Skild var han sedan några tillbaka, men 2003 flyttade han till Katrineholm efter att ha lärt känna en kvinna härifrån.
– Det höll inte så länge. Jag hittade ett radhus på Norr och bodde där 2004-13.
Men när sjukdomen förvärrades fungerade det inte i radhuset. Han blev mer känslig, och när användningen av trådlös teknik ökade upplevde han också ökade besvär. Juli 2013 flyttade han till Sundbyberg, till en lånad lägenhet.
– Jag mådde så dåligt, jag var helt däckad. Min dotter letade hus åt mig under tiden, och hittade det här.
Det var i den lånade lägenheten han träffade Eirini Karypidou, hon var arbetssökande från Grekland, född i Georgien.
– Vi kom så bra överens snabbt, säger Eirini Karypidou, och Leif Wetterström håller med:
– Det kändes i hjärtat att vi kom överens. Hon lyfter mig från sorg till glädje.