På pappret är utlänningslagen tydlig. En utlänning som i sammanlagt fyra av de senaste sju åren har vistats i Sverige med arbetstillstånd har rätt att få stanna permanent.
I verkligheten ser det annorlunda ut. Det har Vingåkersborna Tarek och Patricia El Khazen fått erfara. De har levt i Sverige i snart nio år, arbetat i sju och fick sitt första uppehålls- och arbetstillstånd för sex år sedan. Ändå lever de fortfarande med hotet om utvisning hängande över sig.
– När processen dröjer så här länge drabbar det hela familjen, barnen också. Förstå hur mycket tid och kraft det har tagit från oss! Allt vi har gjort är att följa reglerna. Vi har inte gjort fel, säger Patricia El Khazen.
Hon och maken kom med döttrarna Tatiana och Nathalia från Libanon i september 2006. På våren 2008 fick de nej på sin asylansökan. Då hade de redan rotat sig. Barnen gick i skolan, det nya språket hade börjat sätta sig. Tarek och Patricia hade skaffat jobb och familjen försörjde sig själv.
De hade bestämt sig: de ville bygga sin framtid i Sverige. Därför sökte Tarek arbetstillstånd. Han hade ett fast jobb som servitör i Stockholm och fick ansökan beviljad.
Livet i det nya hemlandet gick vidare. De jobbade och betalade skatt, köpte en villa nära Sävstaskolan där Patricia sedan 2008 är anställd som hemspråkslärare och studievägledare. Tarek jobbar också där ibland, som timanställd elevassistent, men har kvar jobbet i Stockholm.
Paret är uttalat uppskattat av vänner, arbetskamrater och arbetsgivare. Familjen har integrerats väl i Vingåker och det svenska samhället. Patricia ler, men en smula bittert:
– Alla välkomnar oss – utom Migrationsverket. Vi har fått mycket positivt i Sverige. Migrationsverkets negativa besked kommer aldrig att påverka vår dröm och ambition.
Den statliga myndighetens hantering av makarnas arbetstillstånd har under de senaste åren inneburit en svår prövning. Makarna berättar om flera byten av handläggare och beslutsfattare, med bristande kontinuitet som följd. De beskriver hur de känner sig avvisade och har bemötts oproffsigt. Men framför allt underkänner de Migrationsverkets brist på tydlighet och information.
Det senaste myndighetsbeslutet visar oförtäckt vilka konsekvenser otydlighet kan få. Det kom som en chock för någon månad sedan och innebär att Tarek nu förlorat sitt arbetstillstånd. Han har arbetat i landet i sju år, varav fyra med arbetstillstånd. Det är max, enligt reglerna. Migrationsverket ser inga ömmande skäl till att förlänga det.
Han ges inte rätt till det permanenta uppehållstillstånd han strävat mot så länge. Beslutet i den delen grundar sig på att han under ett halvår 2009–2010 jobbade i två restauranger och fick lön av olika företag. Det bedöms vara ett regelbrott.
Ingen hänsyn tas till att båda företagen ägdes av Tareks enda arbetsgivare. Därutöver bedömer Migrationsverket att Tareks inkomst inte uppnår utlänningslagens försörjningskrav för permanent uppehållstillstånd.
Han behöver inte lämna landet, för med beslutet följer att i stället Patricia ges ett arbetstillstånd som maken knyts till. Därmed kom nästa chock: de år som hon har arbetat som knuten till makens tillstånd räknas inte vid bedömningen om permanent uppehållstillstånd.
Den regeln har Migrationsverket inte någon gång informerat om, uppger hon upprört.
– Det måste vara tydligt vad som gäller. Vi är vanliga människor. Inga advokater, säger hon och berättar att hon nu uppmanas av Migrationsverket att söka permanent uppehållstillstånd om sju månader.
Varför sju månader trots alla dessa år? Förklaring uteblir.