Sista gången Zaker Rezai såg sin pappa var när de skulle ta sig över gränsen mellan Iran och Turkiet. De satt i olika bilar och väl framme i Turkiet frågade han en av smugglarna var hans far var. "Han kommer snart", blev svaret. Så blev det aldrig.
– Dagen efter frågade jag igen. Då sa smugglaren att pappa hade blivit tagen av polisen vid gränsen, berättar Zaker.
Vi sitter i ett litet samtalsrum på Fenix, ett boende för ensamkommande flyktingungdomar i Vingåker.
Nu har det snart gått fem månader sedan Zaker kom till Vingåker och flyttade in här. Han har inte hört något från sin pappa sedan den där dagen vid turkiska gränsen och det är ännu längre sedan han hörde något från resten av familjen. De är kvar i Afghanistan, i hemstaden Ghazni som ligger i östra delen av landet.
– Talibanerna har kontroll där och vi var rädda för dem. Jag och pappa var tvungna att lämna Afghanistan och fly till Iran. Det är inte lätt att leva där som papperslös afghan, men vi hade inget val, berättar han.
Under flykten till Irans huvudstad Teheran fick Zaker krypa ihop i ett litet utrymme under en buss för att gömma sig för polisen. Väl där var det inget lätt liv som väntade.
– Det är en svår situation för afghaner där. Så fort jag gick ut var det folk som ropade fula saker och svor åt oss. Men jag lyckades arbeta en tid på en byggarbetsplats.
Åsa Karlsson, som arbetar som ledsagare på Fenix, är med under intervjun. Hon bryter in och berättar att de afghaner som lever som papperslösa i Iran inte har samma chans som andra att få de jobb de vill ha.
– De får jobba svart och får dåligt betalt, berättar hon.
Att ensamma, unga pojkar från Afghanistan flyr till Europa från Iran är inte ovanligt. Några journalister på Sveriges radio undersökte varför och kom fram till att i flera fall handlar det om pojkar och unga män som riskerar att bli tvångsrekryterade till militära förband och i många fall väljer att fly för sina liv i stället.
I reportaget berättas det också om dem som får löften om att deras fattiga familjer ska få pengar om de strider på Assad-regimens sida i Syrien.
"De afghanska marksoldaterna skickas fram som kanonmat", säger Phillip Smyth, professor vid Marylanduniversitetet i USA som länge följt shiamilisernas roll i kriget, i en intervju med Sveriges radio.
Zaker berättar att han inte blivit utsatt för några sådana rekryteringsförsök, men att han känner till andra afghanska pojkar som åkt.
– Jag vet inte exakt var de åkte och vem de skulle kriga för. Allt det pratades om var att det var till Syrien, säger han.
Flykten slutade inte i Turkiet. En ny smugglare tog honom vidare till Grekland och väl inne i EU gick det lättare att ta sig fram. Inte lätt, men lättare.
– Jag tog mig själv vidare genom Europa tillsammans med alla andra flyktingar genom Makedonien, Seriben, Kroatien, Ungern och Österrike, säger Zaker.
Nu går han i skolan på dagarna och studerar på kvällarna.
Vad vet du om din familj?
– Jag har inte hört något från min pappa, men jag tror att han är tillbaka i Ghazni. Där har jag min mamma och mina fyra systrar, men det går inte att ringa till dem. Det är dålig kommunikation i den delen av landet.
– Jag saknar dem, det är klart, men jag kan inte återvända. Det är krig och elände där.
Jag ber honom beskriva en vanlig dag i hans hemstad och ett snabbt och tvärsäkert svar kommer tillbaka.
– Det finns inga vanliga dagar. Talibanerna hade kontroll på vad vi gjorde. Vi hade aldrig en vanlig dag.