Det var den där vinterdagen 1964 som de träffades, i en bilaffär på Söder i Stockholm. Sandvik hade åkt upp för att "titta lite". Han kom hem fem tusenlappar fattigare men ändå som en rik man. Känslan för bilen var nästan som en förälskelse.
– Jag var först tvungen att ringa hem till frugan. Men det var inget problem. Hon tog till och med körkort för att kunna köra den, men hon var så kortvuxen att hon knappt nådde upp till ratten, ler han.
Olov Sandviks fru gick bort för åtta år sedan. Men den 50-åriga vänskapen med amerikanaren har han kvar. "Han har liksom kommit in i familjen." Bilens 202 hästkrafter tog en gång makarna Sandvik till hustruns hemland Belgien och tillbaka. Annars har den mest rullat hemmavid, i Vingåker och Katrineholm.
– I år blev det inte av. Hälsan spökade. Men mår jag bättre till våren eller sommaren ska jag ut på vägarna. Bakom ratten känner jag mig som en liten kung.
En anledning till att han tycker så mycket om bilen, är att den symboliserar det decennium då Sandvik var ung, stark och i 20-årsåldern.
– 50-talet kändes nytt på något sätt. Det var färgglatt. Rocken kom. Vet du, jag har 253 Elvis-LP. Bland annat, säger han och visar vägen in i källaren.
Den är en vindlande labyrint mellan hyllor och prång som är sprängfyllda med – vinylskivor. Mängden är överväldigande, gör en andlös; här har Sandvik samlat 84 000 LP-skivor, 7 000 singlar och EP, 3 000 stenkakor.
Nästan 95 000 skivor, musik till sisådär tre livstider. Rock. Pop. Gospel. Klassiskt. Jazz. Funk. Country. Andligt. Hårdrock.
– Jag är allätare. Nu när det är så mörkt och trist ute spelar jag två, tre skivor om dagen.
Fram till hustruns död hade han bara en handfull skivor, säger han. Men sedan har det "ramlat på", som när han senast kom hem med en hel pall med 1 100 titlar.
– Det är väl lite av en mani. Men det har blivit en social bit för mig sedan frugan dog. Jag måste ut och träffa folk, och då blir det till auktioner och loppisar jag åker. Där träffar jag folk som är lite som jag själv.
I kaoset av skivor finns i grunden en struktur. På hyllorna sitter textade tejpremsor som katalogiserar genrer och artister. Men Sandvik medger att han någonstans tappat tråden:
– Nej, jag vet inte riktigt längre hur jag ska hitta bland dem alla, säger han och visar vägen in i huset till ännu en samling av ... ja, allt tänkbart.
På övervåningen trängs keramik med kristall, kinesiska vaser med sicilianskt glas, keramikpottor med tv-kannor, miniatyrbilar med vevgrammofoner, skivor med ännu fler skivor. "Jag gillar färger", säger samlaren om all sin prakt men tar sedan fram ett svartvitt fotografi från barndomens Norge.
På den gryniga bilden ruvar nazisternas slagskepp Tirpitz i fjorden Skjomen nära Narvik.
– Där ligger mitt föräldrahem, säger Sandvik och pekar ut en prick på fjordens sluttning.
Från en hög med skivor bredvid stereon tar han fram en LP med Norman Luboff Choir. Första spåret knastrar och heter "Detroit city".
"I wanna go home", sjunger Luboff och i Viala drömmer sig Olov Sandvik tillbaka till barnaårens hem.
– "Jag vill åka hem", nynnar han.
Kanske till våren? I en svartvitt Ford Crown Victoria av årsmodell 1956.