Vart är vi på väg?

Go'morron

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

När jag skriver det här är det fredag och jag tänker på frågesportprogrammet "På spåret" där Kristian Luuk oförtrutet upprepar "Vart är vi på väg?" inför varje ny resa. Men uttrycket kan också stå för den vanmakt jag känner när saker och ting i samhället är rent åt h-vete.

Ingen kan väl ha undgått att notera hur svårt det är för våra gamla att få plats på ett äldreboende. De anhörigas ursinniga kamp mot kommunerna avgörs numera nästan undantagslöst med avslag i Förvaltningsrätten. När, och om, Kammarrätten ger prövningstillstånd slutar det ofta med att den sökande får rätt till boende. Men dit är det förstås kö. Kommunerna verkar hoppas att den sökande ska hinna dö för att kön inte ska bli ännu längre. Jag kan tycka att kommunerna haft tillräkligt lång tid på sig att bygga ut. Vi blir inte yngre.

Ingen kan väl heller ha missat att en ensamjobbande 22-årig kvinna knivmördats på ett HVB-hem. Är det lämpligt att så unga och outbildade personer lämnas ensamma med traumatiserade flyktingar? Naturligtvis inte.

I höstas gjorde flera kommuner Lex Sarah-anmälningar om missförhållanden på HVB-hem. IVO, Inspektionen för vård och omsorg, konstaterade att kommunerna inte klarade sitt uppdrag. De uppfyllde inte kravet på kvalitet och säkerhet. Men vad hände? I stället för att sätta in åtgärder blundar Socialstyrelsen. Från och med i år behöver HVB-hemmen inte uppfylla alla krav på omsorg om barn och personal. Motiveringen är enkel och krass; när det kommer så många på en gång och de inte har någonstans att bo, då får man inte vara nogräknad.

Det är dags att vi alla börjar tänka till. Är det verkligen det här vi vill ha? Vart är vi på väg?