Ett år efter invasionen rullar fortfarande tågen med flyktingar från Ukraina.
Det var Gunita Persson i Flen, engagerad i Ukraina och hjälporganisationen "Hjälp till Poltava, Ukraina", som letade chaufförer till hjälpsändningen i slutet av januari. Även bilarna som hjälpsändningen forslades i skulle skänkas till Ukraina och chaufförerna skulle åka buss tillbaka. Nea Trawén har inte gjort något liknande tidigare, men hakade på.
– Jag är sjukskriven och jag kände att jag behöver något syfte i livet. Jag gillar att köra bil, så jag sa att jag kunde köra.
I gryningen körde de fyra bilarna från Katrineholm. Bilen Nea Trawén körde var så fullpackad med liggunderlag, kassar och sovsäckar att hon knappt fick plats själv. Från Karlskrona tog de färjan till Polen, dit de kom klockan 18:30 på kvällen.
Före Warszawa drabbades den lilla konvojen av snöoväder och fick stanna och sova i bilarna, för att sedan fortsätta mot Lublin i östra Polen och vidare mot ukrainska gränsen. Före gränsen stod ukrainskregistrerade lastbilar i oändlig kö, kanske en mil av lastbilar.
– Gränsövergången tog 1,5 timme och det var ändå snabbt. Först kom vi till ett skjul där militären gav oss små lappar med våra registreringsnummer på, sedan fick vi köra 50 meter till nästa skjul, där de tog våra pass, sedan 50 meter till, där någon stämplade passen, sedan till ett hus där Transportstyrelsens papper skulle kontrolleras. Allt vi hade med oss skulle redovisas i vikt. 500 kilo av det, 200 kilo av det.
Soldater från byn Poltava, som tog emot den svenska hjälpsändningen.
I lasten fanns konserver, torrvaror, kaffe, stearin, allt från hela nya ljus till ljusstumpar, som smälts ned i Ukraina och används för både bränsle och ljus och sjukvårdsmaterial som djursjukhuset Anicura skänkt.
Det var lite obehagligt med alla maskingevärsbeväpnade militärer vid gränsen, och även inne i Ukraina, tyckte Nea Trawén, men hon kände sig ändå inte rädd under resan.
– Jag var helt kall. Det är mer efteråt, som jag tänkt på det.
Från gränsen var det tio timmars körning till Kiev.
– Man märkte verkligen att vi lämnade väst för öst. I småbyarna var husen väldigt slitna, jag såg häst och vagn. Det var långt mellan byarna och det fanns inga vägskyltar, de har tagit ned eller sprejat över dem för att försvåra för ryssarna.
På vägarna fanns många militärer och avsmalningar för trafiken. De såg även stridsvagnshinder, men konvojen stoppades bara en gång. De åt på bensinstationer, som ofta sålde grytliknande soppor och smörgåsar. Sent på fredagskvällen nådde de Kiev.
– Vi blev mötta av soldater från Poltava. Det ligger 35 mil från Kiev och har blivit hårt drabbat, av matbrist, strömavbrott och kylan.
I Kiev såg de sönderbombade hus och ruiner, men också att vardagslivet pågick. Småbutiker var öppna, en sålde grönsaker, en annan bröd. En militär, Viktor, och hans fru hade ordnat rum på hotell åt svenskarna och bjöd även på buffé på natten.
På lördagsförmiddagen tog de bussen mot Polen. Vid gränsen fick alla gå av bussen. Män får inte lämna Ukraina och en ung kille fick inte åka vidare. När de bytte buss i Polen kände sig Nea Trawén nästan som hemma igen:
– Det var som att kliva på Forssjöbuss, säger hon.
Ett tillfälle har särskilt etsat sig fast. Viktor, som ordnade boende och buffé, skålade för svenskarna och sa att de var hans hjältar.
"Men det är inte vi som är hjältar, det är de som är hjältar, som är kvar och försvarar sitt land", som Nea Trawén skrivit efter resan.