Kina vill bli militära megamakten – nästan där

Vid folkkongressen i Peking nyligen, ett möte där mycket av landets politik stakas ut, fastslogs att Kina utökar den årliga försvarsbudgeten med nästan 7 procent till 1,36 biljoner yuan, uppemot 1 800 miljarder kronor.

Jämfört med 2010 års budget, då motsvarande siffra var 533 miljarder yuan, har Kinas militär därmed fått 150 procent mer pengar att röra sig med. Och enligt det Solna-baserade forskningsinstitutet Sipri finns också dolda delar som innebär att den verkliga summan är ännu högre.

Samma nivå

USA:s årliga försvarsbudget är fortfarande oerhört mycket större, cirka 740 miljarder dollar (6 300 miljarder kronor). Men Kina får uppenbarligen mycket för sina pengar, för även USA:s militär erkänner att kineserna är på god väg att komma upp på samma, eller till och med högre, nivå som dominerande militärmakt i världen.

Hur långt Pekingregimen kommit varierar mellan olika försvarsgrenar och tekniker. Vad gäller exempelvis kärnvapen spelar detta mindre roll.

– De har mycket färre än USA, men mer än nog för uppgiften, säger Siemon Wezeman, som är forskare på Sipri.

– De räcker för att utkämpa ett atomkrig och förstöra hela världen. Vilket de ju inte tänkt sig, men som avskräckning fungerar det.

Femte generationen

På sjösidan har Kina, mätt i antalet fartyg i flottan, redan gått om, rapporterar CNN med hänvisning till USA:s myndighet Office of Naval Intelligence (ONI). Efter en stor satsning beordrad av president Xi Jinping 2015 bedöms Kina nu ha 360 krigsfartyg, medan USA ligger på cirka 300, enligt ONI.

På flygsidan är det mer svårbedömt. Kina säger sig ha en jämlike till USA:s senaste stridsplan F-35, hyperavancerade maskiner som kallas femte generationens stridsflyg. För en utomstående är det dock svårt att bedöma hur konkurrenskraftigt Kinas plan, Chengdu J-20 eller "Mäktiga draken", är.

– Vi kan ju se hur det flyger, vilka manövrar det gör. Men numera handlar det inte om enskilda flygplan eller stridsvagnar, de ingår i hela nätverk av system, säger Siemon Wezeman.

– Vi ser vapnen, men inte nätverket, fortsätter han, men menar att västvärldens bedömare starkt tvivlar på att Kina i detta fall är "ens nära USA:s nivå" av spjutspetsteknik.

Jämför med Gripen

Men trenden är ändå tydlig, i synnerhet i jämförelse med maktrivaler i Kinas närområde som Indien och Ryssland. Dessa tre länder hade liknande förutsättningar för militär teknik för 30 år sedan. De andra två har dock inte kommit i närheten av Kinas framsteg, vilket avslöjas även på det civila området, säger Wezeman.

– I dag finns det fortfarande inte en rysk dator, en rysk mobiltelefon av betydelse, de verkar tappa det.

I Indien präglas satsningarna av jättelik byråkrati och usel organisation, enligt Wezeman. Han tar stridsplanet Tejas som exempel, ett projekt inlett ungefär samtidigt som svenska Gripen på 1980-talet men vars första fas ännu inte har slutförts.

– Ett litet land som Sverige utvecklade Gripen, och har nu gått vidare till andra generationen, medan Indien fortfarande pular med något på ungefär samma nivå som första Gripen, som flugit sedan 1990-talet.

Ses som hot

Kina, däremot, har alla ingredienser på plats för fortsatt gigantiska militära satsningar.

– Finansiell styrka, politisk vilja och en beslutsamhet både i ledningen och i breda folklager att genomföra detta – nationell stolthet om du så vill, säger Siemon Wezeman.

Och det Kina gör får omfattande spridningseffekter. Sipri konstaterar i sin årsrapport om den globala handeln med större vapensystem att många länder ser Kina som ett hot, och därför inte vågar annat än att delta i kapprustningen.