Syriens diktator Bashar al-Assad har förlorat sitt land. Han sitter visserligen fortfarande med maktens tyglar i Damaskus. Han är det enda som håller ihop regimens rivaliserande administrativa och militära grenar, och ingen verklig utmanare finns. Men den sköra legitimitet han tidigare kan ha åtnjutit har förbrukats under de gångna månadernas blodbad.
Trots förbudet mot utländska medier sipprar vidrigheterna ut, tack vare modiga och uppfinningsrika journalister. Runt 6000 personer ska ha dödats sedan i mars förra året, långt fler har flytt, skadats och torterats. De som tidigare accepterade president Assad som något slags garanti för fred och stabilitet, om än väldigt repressiv sådan, lär ha blivit rejält besvikna det gångna året.
Syrien är en lättantändlig anrättning av religiösa, geografiska, ekonomiska och etniska motsättningar under en tunn yta som utgörs av den hårdföra, sekulära regimen. Runt omkring vakar stormakter och näraliggande diktaturer över sina skilda intressen. De vidriga historier vi hör och ser - allt oftare de senaste veckorna – kan mycket väl vara upptakten till något än värre: kaos och ett fullskaligt inbördeskrig.
Helgens möte i FN:s säkerhetsråd gav inget. Kina och Ryssland stoppade den resolution som en del hade satt en lite gnutta hopp till. Här och var hörs nu röster för en Nato-intervention liknande den i Libyen. Men Syrien kan inte jämföras med Libyen. Det är ytterst oklart vad en internationell militär insatsstyrka skulle kunna göra förutom att genom fullskaligt krig ta makten från Assadregimen. Det finns ingen opposition med förmåga att hantera landet i en övergångsperiod. Den som avsätter Assad och sedan drar sig ur konflikten, skapar ett maktvakuum som helt säkert kommer att leda till etniska rensningar och ändlösa hämndspiraler för nya och gamla oförrätter.
Det är dags att se nyktert på situationen. FN har visat sig vara en återvändsgränd. Assad bryr sig för närvarande ganska lite om vad västvärldens ledare tycker om honom, och är, i likhet med sin far, beredd att slakta tusentals syrier för att hålla sig kvar vid makten. Det är svårt att föreställa sig att den syriska utvecklingen inom överskådlig tid kommer innehålla många ljusglimtar.
Den demokratiska världen måste lägga resolutionstexterna åt sidan och kavla upp ärmarna. Vi bör förbereda oss på flyktingströmmar från ett land som drabbats av vad som mer kommit att likna ett inbördeskrig. Det kan tyckas sent nu, men om Syrien någonsin ska kunna resa sig ur förtrycket, måste politiska alternativ till Assadregimen få resurser att växa, både i och utanför landet. Under tiden bör trycket på Bashar al-Assad öka att öppna upp landet för internationella organisationer. Så kan det åtminstone skapas några andningshål och oaser i en allt mer kaosartad situation.