En dryg vecka före valet verkar det som FI har möjlighet att komma in i riksdagen. Det är september 2014 och Anton Tjechovs Tre systrar har premiär på Dramatens lilla scen. Tre systrar är en drygt hundra år gammal pjäs, en klassiker som det är Dramatens uppgift att spela och spegla mot olika slags samtid. Första gången den sattes upp på Dramaten var 1959 och de tre systrarna spelades då av Birgitta Valberg, Gunn Wållgren och Bibi Andersson. Den här gången är det Elin Klinga, Jennie Silfverhjelm och Sofia Pekkari som spelar systrarna Olga, Masja och Irina. Det här systerskapet har stått på scenen länge, på väg till ett mångtydigt Moskva.
Tjechovkännaren Lars Kleberg står för den spänstiga översättningen och för några år sedan kom han med en biografi med titeln Tjechov och friheten. Frihet handlar det ofta om hos Tjechov och därmed också frihetens motsats: fångenskapen. Det gäller formen också: Tjechov ville bryta upp den rådande stela dramaformen och hitta något annat, mer skissartat. Det har gjort Tjechov slitstark, ofta spelad världen runt. I hans texter finns luft nog, tystnad nog.
Tjechov fick sitt genombrott som dramatiker på Konstnärliga teatern i Moskva med Måsen. Ett par år innan dess hade urpremiären i S:t Petersburg blivit ett fiasko och Tjechov tänkte aldrig mer skriva för teatern. Så blev det inte, tur nog. Det finns en Tjechov för varje tid och frågor om livets mening, arbetets betydelse och kärlekens vägar måste inte ventileras bland björkdungar och samovarer.
På Dramaten står danska Karin Betz för en ruff scenografi med rörliga väggar och krympande vardagsrum. Emmet Feigenberg, teaterchef vid Det Kongelige Teater i Köpenhamn, har tagit väl vara på det komiska hos Tjechov och det är genomgående välspelat. Särskilt Sofia Pekkari som Irina är självlysande. Torkel Petersson och Jennie Silfverhjelm är ett häftigt kärlekspar och Peter Engman som läraren Kulygin är komisk i sin latincitattapetserade värld. Brodern Andrej gör Andreas T Olsson med charm. Tre systrar är på många sätt underhållande men känns likafullt konventionell och föråldrad. Ett systerskap som trots allt inte förmår engagera.